Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rydelius, Andreas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
R 11 c l ni s , Andreas.
Verdenes lust jag slår utur minne.
Ett bättre jag ser. .
Jesu, ack, låt mig sjunga här inne
Ditt eviga lof.
Annu ett prof af Rydelii herravälde öfver Svenska
språket samt derjemte af hans artistiska verldsåsigt och lyckliga
förmåga att genomföra den i de minsta delaljer torde
läsaren inhemta af följande Vila et morum Harmonia
Poetico-Musica, en fägnadsbetygelse vid det högtidliga tillfälle, då
Poeseos Prof. Magnus Rydelius med Jungfru Elisabeth
Sto-bæa ingick ett christligt äktenskap d. 6 April 1716.
IVär Gud med Ordets kraft uppbyggde verlden vida,
Då var han sannerlig en mer än stor poet:
(Om jag förklara får mitt tals cufaldigket,
Så tror jag ingen lär min mening se’n bestrida)
Ty när han talte fram det allmaktsordet Varde,
Då stod allt färdigt straxt i rim, i skick, i fog:
livad prosum var förut, då det sin metrum tog:
Ja sjelfva mörkret sig derpå till ljus förklarade.
Naturen ställde sig på detta ord i leder:
Allt blef scanderadt till sitt vissa rum och lopp,
Somt språng i hvirfvelvis, somt ömsom ned och opp:
Allt gick liksom i dans, poeten sin till heder.
Det var ett maklöst ord bland alla ord man prisar,
Ja ock en maklös mun, som gaf det ordet ut:
/ Oin han det tog igen, så blefve fort ett slut
På all den härlighet, snm sig i verlden visar.
Det Ordet visserlig ett kort begrepp har varit
Af all bevekligbet, som finns i andra ord,
Ja källan af all kraft i himmel och på jord.
En sådan poesi har ingen se’n förfarit;
Ty tänk, att Intet sjelft sig låtit straxt beveka,
Att träda synligt fram från der det aldrig var,
Att bära sådan hamn som det ej nånsin bar,
Se’n röras hit och dit och ett med annat leka.
Dels ärjock Intet väckt ifrån en evig dvala,
Och i ett ögonblick har ijvicknat till ett lif,
Som|nu har tanken sin till evigt tidsfördrif.
Om sådan poesi är något till att tala.
Vi bjuda också till att rimma som vi kunna:
Vi stafva våra ord tillsamman i en rad;
Det låler artigt nog, men vest du likväl hvad?
På Herrans skapt» verk vi våra vtrsar grunda.
Af intet intet blir när vi sku till att skapa:
Af intet göra stort, det hörer Honom till,
Som stort till intet gör när ban allenast vill:
Af Herrans verk är vårt en liten stackars apa.
En Circe fuller vill med konsten högre klifva,
Mtdea tror sig till med vers att verka mer,
Men verldens Mästerskald åt deras tanke ler. ,
Gudi üfveriiimlig’ verk maa måste låta blifva.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
