Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sahlstedt, Abraham Magnusson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
476
Sahlstedt, Abraham Magnusson.
hvilket sätt sedau alla lyriska poeter hos Greker och
Romare efterföljt." Homeri afsigt var väl icke, att i Iliaden
skildra olyckan af tvister mellan befälhafvare i en tropp,
icke, att i Odysseen framställa "hvad förderf och oreda
härflyter igenom en Regents frånvaro ifrån sitt rike", icke
heller Virgilii afsigt, att "yrka lindrighet och mildhet hos en
Regent"; men "det är nog, att man hos dessa skalder
träffar hvarjehanda sinnrika bch nyttiga lärdomar ... och qvick*
infall." Poetens hufvudändamål är alltså att behaga; men
när man rättare tänker efter menniskans natur, kommer man
lätt på den tanken att man ock kan läsa poetiska arbeten
endast för sitt nöje, liksom menniskorna ofta talas vid i
intet annat uppsåt än att roa hvarandra." Häruti ligger nu
en ursäkt för dem af våra poeter, som skrifva i intet annat
ändamål, än att förlusta, och här innehålles äfven de
läsares försvar, som allenast för sitt nöje skull läsa sådana
skrifter. Jag tror mig icke mycket fela om sanningen, oin
jag säger, att de mest berömda episka dikter af äldre och
nyare poeter i den afsigten blifvit författade, äfvenså vissa
Odén, Epigrammer och dylika små stycken, som synas
endast gjorde för läsarens nöje; åtminstone kan jag för min
del fritt ut bekänna, att det är det enda, som jag i dem
söker och finner."
Detta är kärnan af författarens afhandling "om Poeter
och Verser’’, införd i slutet af hans Samling af Verser.
Deraf finner man, att S. visserligen satte Poesiens värde
och högsta äudamål i att på engång "undervisa och behaga",
men att lian ändock kom (hvad både Hammarsköld och
Atterbom förbisett, i det att de stödja sig på andra af hans
theoretiska skrifter), till den rigtiga tanken, att poesien är
till för sin egen skull, att den (såsom man nu för tiden
skulle uttrycka sig) är en gudomlig lek, soin tjusar och
behagar, och derigenom här rätt att vara till. Visserligen var
detta, ur utilitets-synpunkten, någonting ganska
underord-nadt och oväsentligt, men S. kunde dock icke undgå att
finna, att just de mest berömda episka dikter icke medförde
särdeles moraliskt gagn, utan blott ursäktas och således
uppfyllde blott den ena af de dubbla fordringarna; således
skulle just Homerus och andra ypperliga skalder af icke
didaktisk rigtning mera brutit än de öfriga; och ur detta
dilemma kunde S. icke reda sig. Hade han fästat en högre
betydelse vid orden lärdomar, gagn, så skulle han dock
funnit, att också de Episka författare, Ode-skaldcrne m. fl.
ej blott vilja roa och förlusta, utan ock verka fö adlande
och upplyftande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
