Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Schartau, Henrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
165 Schartau, Henrik.
i
män bikt ocb en villkorlig absolution, så måste män af
djupare insigter i den andliga psychialrien besväras af besök
och bref i samvetsinål från främmande församlingar. Sch.
hoppades dock afböja sckteriska oordningar genom att sätta
sig emot conventiklar och allt, som kunde bevisas vara mot
uttrycklig mensklig ordning, ledd af strängare begrepp om
prestlighet och kallelse (lugn verkningskrets), än vi funnit
hos någon bland haus samtida lärare i vår kyrka,
säkerligen dervid grundläggande ett torn, som ej numera kan
fullbordas, åtminstone i en statskyrka. Luic. 14: 28—50.
Oaktadt Sch. var så sträng i kyrkliga rättsbegrepp
såsom theoreticus, kunde han i det praktiska ej undgå att
göra vigtiga undantag t. ex. i frågan om sockenbandet. Vi
ha redan förklarat hufvudorsaken ligga deri, att vår
Kyrkoordning; blott antagit offentlig och allmäu bikt, under det
att folket vid andliga bekymmer kräfva en enskild både
bikt och absolution, men, bortvisade af sin egen
själasörjare, tydligen måste drifvas att uppsöka en främmande, om
hvilken de hört, alt de ej der tillbakavisas eller begabbas.
Lindeblad yttrar: "Från mångfaldiga trakter vandrade själar
i sin frälsnings angelägenhet till Lund, der Sch. nästan
alltjemt salt i biktstolen med sitt höga allvar och sin vänliga
mildhet." Genom bekännelser vid dylika tillfällen kunde
han ofta återställa stulet gods, dervid den, som fick sin
vara igen eller dess värde med en femtedel derutöfver (5
Mos. 5: 10), aldrig fick känna någon annan person än
återställaren. Man var glad öfver ålerbekommandet, men
smädade vanligen den, som så skaffade det förlorade åter. De
som nu ropa på spöns christlighet, må känna, att denne
pelaren i vår kyrka var så ytterst mån att skona den
ångerfulle, brottslige från straffets vanära, att kärleken dervid
stundom gick för långt. Ty så måste det anses, när den
gjorde inbrott på sanningens fridlysta mark, huru christligt
och apostoliskt det än var, alt ej befordra den ångerfulle
till verldsligt straff genom anklagelse (Joh. 8: 11. 1 Cor. 2:
G, 7) eller åläggande af sjelfanklagelse, der ingen annan var
oskyldigt antastad. Då Dr. Hylander skriftligen frågat, om
en tjuf, som var färdig dö för sitt brott, i fall behof
gjordes, borde angifva sig, hvarigenom hans jordiska lycka
förspilldes, svarade Sch. på bref kanten, att blott återställning
behöfdes, men att den borde ske genom en annan lärare
(än den för hvilken tjufven uppenbarat sig), eller ock
uppgifves att det blifvit enom lemnadt af en sådan ej längesedan
död lärare, om hvilken den förmodan kan vara sannolik, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
