Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Schefferus, Johannes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ScHcmius, Johannes.
577
betvifla, alt ban, såsom alltför mycket sysselsatt ocb alltför
ensidigt boklärd, genom sin personlighet kunde utöfva
någon synnerlig inflytelse på deras moraliska uppfostran.
Likväl visade honom studenterne mycken aktning och talade
vid alla tillfällen godt om honom, jemväl i förtroliga lag,
inter pocula. Alla öfriga lärde män, som Christina
inkallade, lyste här blott en kort tid och försvunno meteoriskt,
utan att verksamt gripa in i nationens bildning.
Också visade sig hofvet och aristokratien hvarken
otacksamma eller likgiltiga för denne främlings förtjenster. Så
väl Drottn. Christina, Pfaltzgrefven samt Carl XI som
statens högsta män gjorde sig ett nöje af, att öfvervara hans
orationer och dispiitations-acter, särdeles när någon
högättad yngling aflade sina lärdomsprof. De förnäma vände
sig till honom om råd vià deras barns uppfostran och gåfvo
hederliga skänker. Christina befallde honom skrifva om
Pythagoreiska sekten, Carl XI om Riksvapnet Tre Kronor,
Riks-Cancelleren om Lappland, Baron Rålamb om adliga
ynglingars uppfostran. Då han slutat sitt tal öfver
Regi-mentsförändringen 1654, — ett kinkigt ämne — hängde
Drottningen på honom cn guldkedja och tillförsäkrade
honom en pension af 1000 Rdr sp., som ännu 1661 till
honom rigtigt utbetaltes af Norrköpings tullmedel. År 1665
blef han tillika honor. Juris Naturæ et Gentium Professor
med en lön af 500 Rdr; när året derpå
Antiquilels-Colle-gium inrättades, var han dess sjelfskrifne ledamot. För sitt
första tal till K. Carl XI 1675’erhöll han 100 dukater; år
1677 fick han tillika Bibliolhekarie-sysslan efter sin
svärfader, med bibehållande af sina förra tjenster, ehuru denna
befattning annars endast gafs åt Professores emeriti. Af hans
söner blef en adlad, en annan friherre, tvenne af hans
sonsöner Riksråd och Grefvar, en tredje Fältmarskalk, ehuru
stamfadern icke mer lefde, för att deraf kunna glädja sig.
Visserligen var icke S. fri ifrån de förlretligketer, som
den tiden voro de lärdes vanliga lott, särdeles inom de
svenska universiteterna. Väl var han af naturen fromsint, men
när det gällde anfall pä egna satser, dem han ansåg för
sanna, förifrades äfven ban och kämpade med tidehvarfvets
vanliga hetta och hårdnackenhet; i sitt enskilda lif lade han,
sä mycket han förmådde, band på sin naturliga hetsighet.
Vi hafva förut omtalat hans strid med Verelius, i hvilken
tvist den sednare var den angripande. Denna var icke den
enda. En unnan ännu häftigare förde ban med en Extraord.
Professor Gavelius, som anföll honom i anledning af en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
