Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Silfverstolpe, Gustaf Abraham
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
71 Silfverstolpe, Gustaf Abraham.
var nitälskade för vetenskaplig förkofran och i synnerhet
för den nya philosophiens utbredande. Dermed menas den
kritiska. Höijer sjelf var då ännu Kantian, men på språng
att öfvergå till Fichtianismen, medan ban tillika
förmodligen redan inom sig har frön till en vidare sjelfständig
utveckling af dessa systemer. Honom följde (sedermera Biskop)
Almquist på alla dessa speculationens stadier; men ville då
ogerna släppa den Königsbergska visdomen. Med dem
förenad var Daniel Ooethius, som dock alltid förblef den
Kritiska Philosophien trogen. Desse jemte (sedermera
Archia-ter) Afzelius samt Axel Gabriel Silfverstolpe — ehuru
troligen föga bekant med den tyska forskningen — förenade
sig till utgifvande af den Litteratur- Tidning, som Gustaf
Abraham förlade, utan att sjelf vetterligen deltaga deruti.
Den var nästan uteslutande egnad åt utländska litteraturen
och kunde företrädesvis betraktas som en organ för den
kritiska philosophien, för hvilken den i fosterlandet bröt
väg. Dock endast vid Universitetet: ty de stora, vittra
snillena i hufvudstaden ville derom ingenting veta. Såsom
bekant parodierades Kants lära af Leopold i sin qvicka,
men mot speculationen blasphemiska saga: Byxorna. Å
vetenskapens vägnar föraktade Höijer omätligt Herrar
Ader-tons och de öfriga vitterlekarnes och phrasmakarnes
ytlighet och fåkunnighet. Å sin sida gick ban så långt i
ensidighet, att han ej ville erkänna någon annan poesi för
äkta än den classiska och med möda — och endast genom
en inconscqvens (så vidt vi förslå) — gjorde half rättvisa
åt Shakespeare.
Samma år S. blef Docens, grundlade ban äfven en
Journal för Svensk Litteratur och blef deruti sjelf en
temligen verksam medarbetare. Den gjorde en verklig epoch
i fosterlandets kritik, särdeles genom Höijers bidrag, som
utgjorde dess kärna. Utgifvarens egna bidrag utmärkte sig
mindre genom grundlighet och djupare åsigter än genom
en rask och liflig stil, samt en skärande, ofta bitter
qvickhet, hvilken dock till det mesta spelade inom ett trångt
utrymme, förnämligast med sitt gissel träffande olyckliga
öfversättare eller vanlottade rimare, under det man
varsamt gick förbi Storsnillena på den inhemska parnassen.
Den litterära spänningen mellan rikets första Universitet
och hufvudstaden var således då lika stor, som den. var på
Thorilds lid och som den sedermera blef efter 1810l Men
Juntan var deruti, för eget lugns skull, klokare än
Auroraförbundet, att den lemnade de privilegierade storheterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
