Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sleincour, Johan Peter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
S l E i k c o u u , Johan Peter.
57
och lifliga böjelser, bade ban, vare sig af philosophi, eller
tilläfventyrs, som oftare sker, igenom erfarenhetens
strängare undervisningar, erhållit det herravälde öfver sig sjelf,
den makt öfver sina sinnesrörelser, hvari få lära hafva den
lyckan att kuuna jemföras med honom. Förenad i äktenskap
med en maka, som han älskade, fru Anna Charl. Arrhenia,
egde han af henne en enda son, en yngling af det
utmärktaste hopp, berömd för sitt snille, berömd för sina tidiga
insigter, lärd redan på Qorlonde året, och som i denna
ålder, mogen, men för evigheten, lemnade honom nästan
o-beredd till denna skiljsmessa. När man bebådade honom
denna sårande förlust, svarade han med en suck, som ban
skickade till höjden: Jag har då mera ingen son! och
man såg en tår falla ur hans faderliga öga, som aldrig mera
visade sig der. Sjelfva hans maka lemnade honom icke
många år derefter, och nästan lika oförmodadt, åt sin hyddas
enslighet, och sina sorgliga betraktelser. Han beklädde då
rectors-embetet, och del var just den dagen, det
ögonblicket, då han stod färdig att infinna sig på det rum, hvarest
han, efter bruket ibland oss, skulle nedlägga det i en
efterträdande lärares händer. Alla i huset förskräcktes, att denna
olyckliga tillfällighet, skulle beröfva honom styrkan, att
bi-vista en högtidlighet hvartill man redan församlades, och
hvarest för den gången var en så nödvändig och nästan
ensam talande person. Men man bedrog sig: med samma stilla
åtbörder som tillförene, med samma roliga blick, som
lofvade en lugn själ, infann ban sig i den akademiska
samlingen; uppfyllde sitt kall; talade med en säker stämma, och
öfverlemnade sina rectorliga embetstecken, med en hand
som genom ingen darrning förrådde det åskslag, som träffat
honom, det sår han tryckte inom sitt bröst." Många
vackert charakteristiska drag efter S. förefinuas: "Sträng
domare, noga i rättvisans befordringar, nitisk i det samhälles
förbindelser, hvars medlem han var, var han likväl långt
ifrån alt sjelf hysa den nödvändiga hårdhet, som man kan
säga alt han våldförde sitt hjerta, för att utvärtes antaga.
Sittande i Consistorio, afslog han för sin del, med en sträng
röst, med ett för böner och tårar doft öra, en fattig enkas
böueskrift om ett ringa understöd. Akademiens medel, sade
ban, böra icke bero af vår bevågenhet, och de behöfvandes
antal slutar aldrig. Låt den fattige arbeta. Så talade ban,
och denna kalla philosophen, denna obevekliga
embetsmännen, satte sig efter åtskildt Consistorium i sin vagn, för att
personligen underrätta sig om den behöfvaniles belägenhet:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
