Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stagnelius, Erik Johan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Staohbljus, Erik Johan.
trettio-åriga lefnad varit egnad åt sinnesqval och kroppsliga
plågor, till hvilkas bedöfvande den olycklige beklagligen
alltför ofta flydde till glasets njutningar, så att dessa
rik-liga offer åt sånggudinnorna till en stor del kunde anses
vara förrättade på smärteils och rusets mellanstunder. Den
olyckliges lidande hade sitt ursprung från en missbildning
af några bland kroppens finaste inre delar, i följd hvaraf
också den sköra lifstråden så tidigt brast.
Det bör ej fordras af biographen, att ban ingår i en
grundlig æsthetisk uppskattning af den jordiska martyrens
poetiska qvarlefvor, hvartill skulle fordras en annan
förmåga än vår och ett vida större utrymme än hvarom här
kan bli fråga. Antydas bör dock i få ord arten och
skap-lynnet af den skaldeförmåga, som lyft denne kortlefvande
yngling i jemnbredd med fosterlandets ypperste siare.
Dennas första kännemärke var dess spontaneütet: dä poesien hos
många, till och med rättvist berömda skalder, är en
cistern, som, utan egna källådror, blott hämtar sin näring från
tillflödet af utifrån kommande, genom läsning förvärfvade,
idéer 5 — så var den deremot hos St. en let vande
springbrunn, som visserligen icke försmådde att också hämta
näring utifrån; men dessa främmande ådrors tillflöden voro
dock ringa emot det egna omätliga, ur de djupaste källor
strömmande förrådet, som, med omotståndlig kraft
upp-qvällande, bröt sig fram 1 dagen. Denne skald söng
oupphörligt, likasom fogeln, icke för att behaga andra eller
förvärfva sig pris, utan af en mäktig naturdrift, af en inre
nödvändighet: ban skulle troligen hafva sjungit icke mindre
tjusande, om han ock befunnit sig ensam midt i en ocken.
Mångengång, i hypochondriska stunder, offrade han sina
poetiska stycken åt Vulcanus, och alldenstund den svarta
gudinnan Melancholia icke är särdeles stark i kritiken, är
möjligt att äfven åtskilligt förträffligt jemväl fått’ undergå
förbränningsprocessen. Men fastän naturen sjelf stämt
Stag-nelii lyra, voro dess ljud långt ifrån att röja ringaste spår
af den råhet eller otymplighet i formen, som man, ställvis
åtminstone, anträffar hos egentliga naturskalder: tvärtom
eger hans språk cn välklang, hans rhythmer en melodisk
skärhet, hvaruti ganska få af fosterlandets skalder med
honom kunna täfla. Vi känna få, hos hvilka den vackra
Svenskan är mera vacker. Man tycker sig i dessa sångljud ömsom
liksom höra æolsharpans melancholiskt smältande susoingar,
ömsom glasharmonicans kristallklara med himmelsk skärhet
genomträngande toner, som blott ar för stark för menskliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
