Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stagnelius, Erik Johan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Staohbljus, Erik Johan.
sinnen genomgripande. Jemförelsen med det sednare
instrumentet är den rigtiga, ty bos Stagnelius ltom konsten i detta
fall (språk och versbyggnad) naturen till hjelp; man finner
nemligen hos honom ett från afsigt och besinning framgående
sträfvande att vara verskonslnär, hvarvid ban tydligen tog
A. W. Schlegel till mönster. Men hans sånger äro på
engång dithyramber och konstverk — det sednare døck på
det viset, att de voro det redan från sin födelse, ty St.
bade icke, liksom Lidner, någon Thorild, som strök ut,
filade och putsade åt sig, ej heller befattade ban sig sjelf
dermed (elden var hans enda corrcctor). Medgifvas måste
dock, att ur denna, evigt brinnande och flödande poetiska
masugn åtskilligt slagg nödvändigt måste följa med den ädla
metallen, som ej sällan behöft en sorgfälligare sofring.
I de drag vi hittills anfört är likheten med Lidner så
påtaglig, att den redan hos Stagnelii biograph och
minnestalare påkallat en jemnförelse. Hos båda fanns samma
inspirerade baccbantiska, andeliga och lekamliga, berusning,
men som, i motsats med Mænadernas vilda skrän, yttrade
sig i de ljufvaste, mest melodiska suckar, i öm veklagan
och andäktigt tränglansfulla rop.
Men låtom oss höra, huru hans Minnestalare —
Hammarsköld — sjelf sammanställer de båda själsbeslägtade
skal-derne. "Lynnet af bådas skaldesång var elegiskt, då man
under detta namn förslår en poetisk, d. ä. genom
phanta-sien, i sinnbild uttryckt reflexion öfver känslan. Denna
ele-gik — det är för hvarje läsare uppenbart — ligger till
grund för de båda skaldernes, så väl Lidners som Stagnelii
qväden och från den utgår helt och bållet den gestalt, den
form, under hvilken skönheten i deras diktningar låter känna
sig verkande. Deri likna de äfven hvarandra, att de båda
uttryckte helst deras reflexion öfver känslan af det allmänna
lidande, som framstod för deras åskådning, dels i episk,
dels i dramatisk form, och om den understundom antog den
lyriska drägten, bade denna alltid en hufvudsakligen
didaktisk färgblandning. — Men med dessa öfverensstämmelser
råder dock tillika betydliga och märkbara olikheter dem
emellan. Lidner är afgjordt sentimental. Att bäntlyta i
medlidande var hans fröjd och att passivt gråta öfver andras
olyckor hans vällust. Derföre är Lidners religiositet intet
annat än en längtan efter ett tillstånd af förmåga att
vidsträcktare känna medlidande och kraftigare kunna hjelpa.
Också är hans poesi icke stort annat än, om jag så mà
biogr. lei. XV. IS.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
