Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svedberg, Jesper
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SvunuEiie, Jesper.
203
Frih. Soop hade tagit munnen full mot presterskapets
försummelser, men förgätit att sopa rent för sin egen dörr.
S:s svar var ord och inga visor. Han var i Stockholm dä
det skrefs. Han ålade Landshöfdingen att nämna de
skyldige personerne, eljest hotade han att "kalla samtlige
presterskapet tillhopa och låta dem sjelfve höra hvad tankar
herr baronen om dem hafver och hvad loford dem gifves";
öuskaudes, "att herr baronen och Landshöfdingen ville mer
än sker böra efter huru ined kronobetjenternas förhållande
ibland tillgår . . . kommande ock Guds ord icke i litet
förakt, jemväl konungens kjörkolag, när den, som skulle jämte
honom hålla der band öfver, ligger hemma bredevid
kjör-kau under gudst jensten frisk och sund." Allt det
Landshöfdingen beskyllat dem för, skrifver han vidare, hade "flutit
af en penna som intet i black utan i bitter galla indoppad
varit." Han visste med sig att icke släta utan "vackre,
rönte och välbepröfvade prester" blifvit förordnade; och
såsom ban intet ville döma om kamererares och fogdars
gåfvor, så tillkom det icke Landshöfdingen att "pröfva och
döma andans gåfvor." Hvad presternas credit beträffade, så
vore beskyllningen destomcr ogrundad, som ban visste, att
det voro de, "som räddade herr Landsböfdingens lif och
to-gen utu den ursinnige allmogens spetsgärd." Föröfrigt skulle
S. "på sin tid och ställe" detta allt få behörigen afgjordt.
Är 1712 afbrann biskopsgården Brunsho, dä
"sätes-byggningen med allt det deruti var på två timmars tid
lades i asko", således äfven alla S:s böcker och handskrifter,
på mycket få när. Äfven denna sin olycka klagade han i
ett bref till Ulrika Eleonora. Häri "erkänner ban med sorg
sina synder, som förorsakat Gud till en sådan vrede";
tackar honom dock att ban kunde vara "vid godt mod." —
Ganska charakteristiskt gör ban följande betraktelse: "elden
kom upp i min bokkammare, som stod i ljusan låga, när vi
kommo upp; alla mina böcker och skrifter brunno upp.
Men som underliget var: Jo. Arndts paradislustgård och
min catecbismi-öfning lågo i askan, allenast banden litet
brände. Hvaraf jag slutar, att Gud intet alldeles förskjuter
mina ringa arbeten, och uppmuntras jag theraf att än
yttermera fortfara som förr efter tben nåd Gud mig förlänande
varder. Hade jag ändå fatt behålla min lilla handbibel, tben
jag i <54 åhr brukat bäfver och var mig så god som 100
böcker." Han finner "sitt hjerta mycket lättadt" genom
nåden att få skrifva sitt tillstånd för H. K. H. Ej mindre
charakteristiskt är brefvets slut, hvaraf vi derföre anföra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
