Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Södermark, Olof Johan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
S 6 n f. ii m a ii k , Olof Julian.
573
kunde idealisera, d. ä. at en rigtig (anke gifva en rigtig
bild. Det fullkomligaste, som ban skapade, vore idealet.
Att vilja täfla med honom, eller uttänka något bättre, vore
en förmätenhet, utan mått och gräns. Men skaparen
framlägger icke bela siu förmåga på engång, på ett siitt eller
i ett enda verk, utan i alla tider och i en oöfverskådlig
mångfald. Hvarje ålder och kön har sina skönheter, hvarje
menskligt tillstånd, hvarje skapad varelse, hvarje lynne sitt
uttryck. Att ur verkligbeten sammanföra den störste
konstnärens spridda mästerstycken (disjecta membra poëtæ)
för alt deraf efterbilda ett helt, samt uttryckande den
tanke (idée), som konstnären vill framställa, det vore det
enda ideal, som en menniska kunde åstadkomma. Den
mediceiska Venus vore icke heller något annat, än
sainman-förning i en bild af den qvinliga skönhet, hvilken skaparen
uppenbarat, icke i någon lefvande person allena, utan i
mångfaldiga, begåfvade med hvar sina fullkomligheter, ehuru
dessa föröfrigt kunde hafva varit förknippade med
hvarjehanda, till ändlighcten hörande brister.
S. hörde till dem, som trodde att Greker och Romare
understundom färglagt sina marmorbilder, och att de gjort
rätt deri. Såsom porträttmålare sökte ban uttrycka en
dubbel sanning, både själens och kroppens rigtiga afbildning.
När någon skulle målas, så gick ban, så att säga, i försåt
för honom, för att oförmärkt lura af honom ban egenheter.
Han sökte derefter gifva personen både sitt fördelaktigaste
och sannaste charakters-ultryck. Så gjorde han äfven med
kroppen; men dennes lyten eller fel, vårtor, koppärr eller
fläckar m. m. måste merendels följa med till efterverlden.
I Rom ville en Wiirtembergisk Baron, hvars förfäder gjort
sin lycka genom Axel Oxenstjerna, under 30-åriga kriget,
låta måla sig och siu hustru af S., såsom både utmärkt
skicklig, och svensk. Frun var vindögd, men S. måste, på
uttrycklig begäran, idealisera ögonen. Det skedde; men
det rätta uttrycket och likheten iatlades. S. kunde ej laga
en sà stor osanning på sitt samvete. Han envisades att få
ditsätta de vinda ögonen. Det medgafs omsider, och
likheten infann sig, till ömsesidig belåtenhet.
Kärleken till sanning bevarade S. för fåfänga öfver egna
företräden, ocb gjorde bonom uppmärksam på hvarje god
egenskap hos andra, vare sig konstnärer eller hvilka som helst.
Han var lika villig att erkänna och framhafva hvarje, om
än ringa förtjenst, som han oförbehållet anmärkte fel. Denna
öppna oväld gaf àt hans omdöme, öfver konstarbetcn, cn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
