Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Södermark, Olof Johan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
576
SöDEQMAttK, Olof Johan.
vigt, soui ullman t erkändes. Bland utländska konstnärer,
hvilkas omdöme han värderade, och hvilka han personligen
höll af, voro trenne tyska målare: Rothman, med hvilken
han sammanlefvat i Munchen, Riedel, i Rom, och
Winterhalter i Paris. — På theoretiscrande konstdomare harmades
han, kallande dem, i sin förtrytelse, "konstheridare."
Önskan att med sanningen förena det hästa han kunde
åstadkomma, var hos S. sa stor, att ban ej drog i
betänkande alt förkasta och göra om porträtter, på hvilka han
redan nedlagt flera månaders arbete, och sådant ej blott för
bufvudsaker. Äfven detaljer gjorde hau understundom så
ofta om, att han slutligen ledsnade vid det bela och
förstörde det. För intet fel var ban så känslig, som för
tillgjordhet. Kunde något sådant upptäckas i hans arbete, så
blef det säkert utdömdt. Råkade han ut för tillgjorda
personer; så behöfde ban använda allt sitt bemödande, för att
ej snäsas eller gäckas med dem. Han upptog andras
anmärkningar understundom vresigt nog; men lade dem alltid
på minnet, och rättade sig efter dem, om de vid närmare
eftersinnande befunnos grundade. Hans målningar utgjorde
hans sällskap. Han talade med dem, såsom vid sina bekanta.
Han steg upp om nätterna ocb lyste på dem, bannade och
trätte på dem — eller rättare på sig sjelf — och förutsade
dem deras undergång, — när de misshagade honom. Hans
största njutning var, att måla. Ingen olycka kände han så
djupt, eller beklagade ban så bittert, som den oförmåga
att föra penseln, hvilken sjukdom, i de seduare åren af hans
lefnad, ofta medförde. Intill döden var denna kärlek till
konsten lika lefvande och verksam. Det sista porträtt, hvarpå
ban arbetade, var Landtmarskalkens, Grefve Hamiltons. Då
denne besökte S. vid baus sotsäng, och talade med honom
om andra saker, afbröts ban tvärt af S:s begäran, att ban
måtte vanda hufvudet i annan rigtning, hvarigenom det fiuge
ett fördelaktigare uttryck, än S. gifvit del på taflan. Hans
sista dröm, på dödsdagens morgonstund, var att han
återvunnit helsan ocb kunde måla såsom förr. Han kände sig
outsägligt säll; men uppvaknandet till deL bedröfliga
verk-ligheteu var desto mera påkostande. Lyckligtvis varade hon
ej många timmar. Döden kora öfver honom ögonblickligt.
Han upplyfte händerna mot hufvudet, sägande: "jag tror att
jag dånar", och utandades sin själ i trenne djupa drag.
S. hörde till de lyckliga menniskor, som på dubbelt
sätt äro s|jelfständiga, genom stor personlig duglighet, och
genom ringa behof. Ilan var myckct tarflig, ej af bcräk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
