Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tranér, Johan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
T it a i* i n , Johan.
à andra sidan kan ock ej nekas, att han ofta dref allt detta
utöfver rimligbetens gränsor genom jagt efter archaismer
och sällsynta landsskapsord, sjelfgjorde besynnerliga
ord-fogningar, misslyckade naiveteter samt ett ständigt
konst-lande experimenterande med språket, mera beräknadt på
effect och öfverraskning än på en trogen efterbildning af
urskriftens grundton. I allmänhet kan om honom, så väl
som öfversättare som sjelfdiktare, fällas det omdömet, att
ban egde en stor originalitet men ingen ledande takt,
mycken fyndighet i anordning, grouppering och teckning af
situationer, glans i bilder och likneUer, en rörlig, lekande,
ystert sprittande, men ingen hvarken djup eller skapande
fantasi, ett sprakande och gnistrande snille, men som i
botten saknade det rätta allvaret, den heliga Vesta-elden.
Poesien var för honom en glättig lek, men ingenting vidare.
Derföre lyckades han mindre som tolk af Skaldernes fader,
för hvars enkelt storartade skapelser ban egde föga sinne,
än då han i en sednare tid egnade sin tjenst åt de sju
Grekiska Skaldinnorna och åt Anakreon. Vi böra dock
anmärka, att när han vid slutet af sin lefnad, företog sig att
öfverflytta Tegnérs Nattvardsbarn på Bomarnes språk,
lyckades han, oaktadt företagets oändliga svårighet, så
utomordentligt väl, att läsaren mångenstädes tvekar, huruvida
icke efterbildningen eger företräde framför originalet. Oss
synes, som hade detta mästerstycke i öfversättarskap aldrig
blifvit uppskattadt efter sitt rätta värde.
Vid alla af Akademien eller de särskilda Nationerna
firade festiviteter, hvarvid ett latinskt Carmen ansågs
erforderligt, vände man sig alltid till Tranér, som inom detta
område vid Universitetet stod utan like, ja utan medtäflare.
Ty hvem egde som ban denna prosaiska säkerhet, detta fina
öra för rhytbmens fordringar; hvem detta förråd af pbraser
från alla språkets åldrar; hvem kunde som han böja och
till alla former ombilda det praktfulla, men sträfva
Romarspråket; hvem förmådde på det, utan att stöta emot
clas-siciteten. uttrycka nutidens ideer ocb känslor? I sanning
ingen. Beundransvärd är bland annat hans konst att i
vexlande och originella vändningar ge ämnet ständigt nya
uppslag, måla det individuella i localer och situationer,
äfvensom af särskilda charakterer, hvarvid ban visserligen
stundom föll i det affecterade; ständigt bemödande sig att vara
naturlig, blef dock detta sträfvande alltid en klippa,
hvarvid hans Sångmö ofta led skeppsbrott; i stället för att vara
naiv, blef hon konstlad. I det hela var han mindre skald
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
