Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Törneros, Adolf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TönNEiios, AAolf.
27
hemmastadd i bela det fornromerska språkets område, med
inbegrepp af dess tungomål, seder, historia, utan ock med
philosophisk skärpa uppfattat språkets egenheter, och icke
föreskrifvande någon viss tidsålder eller någon viss
författare såsom uteslutande mönster för sina lärjungar, men
alltid obeveklig mot fel och soloecismer. Om hans dialektiskt
skarpa omdöme vittna hans tillägg till Ramshorns
Synonymik-Lexicon och hans commentarier till Ciceros skrift de Legibus.
Olyckligtvis blef den samvetsgranne läraren en martyr
för sin latinska lärarebefattning. Troligen ar densamma den
mest besvärliga af alla professioner. Utom öfriga åligganden
tillkommer här granskningen af latinska scripta —
öfver-sättningsprof och så kallade chrior — en sysselsättning som
bland alla är den mest själsmördande, allramest för en så
liflig och æslhetisk själ. Också tog T. knäcken på denna
befattning, först lynnet, så helsan, under det att den
tillika uppslukade en tid, som kunnat för honom sjelf och
vetenskapen vida nyttigare användas. Hans vänner föreslogo
många gånger, att ban skulle dela arbetet med sin
medlärare. Förgäfves: — bans samvetsgrannhet tillät det icke.
För vetenskapsmannen är arbetet ett nöje, en vederqvickelse,
men det måste då vara ejelfstudier — sjelfproduction, men
icke denna scrupulösa och ideliga läsning af ynglingars
o-mogna foster, med fä undantag förutan både tankar och
form. En sådan salamandersjäl, och en tillika så fint
bildad, en för all fulhet känslig natur måste begripligtvis deraf
oändligen lida. Förut lättrörlig, retlig, sprittande vid den
finaste beröring, blef ban småningom tillika vresig ocb
häftig; mer och mer sällan, och då vanligast sent pä aftnarna,
kunde han slita sig lös från de chrior, "som likt vampyrer
utsögo hans hjertblod"; ban kom dä uttröttad och med
frost i själen till de umgängeskretsar, der han vanligen fann
hvila ocb vederqvickelse; lyckligtvis smälte dock vid de
flesta tillfällen, särdeles för sångens toner eller Beetbowens
accorder, den frusna skorpan; då spred sig liksom fordom
en ætherglans öfver det bleka, förtorrkade anletet, och då
kunde han åter liksom förr blifva glad och lycklig. Men korta
voro dessa stunder — återvänd ånyo till hemmet och den
nattliga hvilan, fann han oftast sömnlösheten, ej sällan
plågor. Vid uppvaknandet väntade honom ingen huslig
vederqvickelse i det kala, ensliga sludentlifvet, hvars huldgudinna
var en gammal och utsökt vidrig städerska.
Och dock funnos få, som hade ett sådant inre behof
af familjelifvet, af umgänget med goda och okonstlade men-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
