Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tillägg - Tollstadius, Erik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
63 t ’
Tollstadius, Erik.
Christi nåd, allt hvad jag förmår." —- "Jag måste dS
bekänna och tackar Gud att jag får göra det: Jag är delaktig
i Carl XII:s död; men, ehuru jag icke förringar mitt brott,
så är dock sanningen, att jag blott gick andras arender,
litet eller intet vetande hvad det angick, förr än jag fick
se utgången. Dock hade jag bort förstå det och bade nog
förstått det, om icke lycksökeriet förblindat miua ögon.
Det är likväl icke för mig egentligast, som jag besvärar
Herr kyrkoherden. Hela mitt lif har varit en hemlig
botöfning, och Gud har gifvit mig vittnesbörd i mitt samvete,
att han förlåtit mig denna synd. Men en man lefver än, utan
samvete och bättring, som var drifhjulet i bela denna svarta
anläggning, och han är min störste välgörare och har gjort
hela min uppkomst ocb mitt lifs lycka. Min anhållan vore,
att Herr kyrkoherden ville åtaga sig det visserligen icke
behagliga uppdrag, att med helsning från mig söka att väcka
hans samvete till bättring, med den gåfva, jag vet, att Herr
kyrkoherden framför andra af Gud undfått. Det är N. N." —
"Men huru skall jag vinna tillträde till honom och förmå
t honom till bekännelse?" — "Det är lätt: 1 hans
rustkam-mare hänger ännu det gevär, som var Carls bane: Det ser
ut så ocb så. Laga blott att Herr kyrkoherden beveker
bonom att följa sig dit, af någon skicklig förevändning, ocb
fixera honom och det osaliga verktyget, så skall hans
samvete genast vakna; men huru? Det ber jag att få lemna
med hopp i Guds och Herr kyrkoherdens händer." Den
fromme ädlingen dog. T. befallte sig i Guds hand och gick
upp till den höge herrn, till hvilken han blifvit sänd. Han
blef väl och glättigt emottagen, föregaf, att hans ärende
vore att få se Herr N. N:s bibliothek, hvilket efter
middagsmåltiden, till hvilken han blef bjuden, skulle honom
tillåtas. Niir den var intagen, ingick man i bokrummet.
Sedan T. för syns skull sett sig om, — vid ett sådant
ärende kunde ej boklusten kännas till, om den än fanns,
hvilket är föga troligt, hos en man, som alla dagar läste
lifvets bok i Guds hjerta, — tagit ned en eller annan bok
och samtalat derom, vågade han ödmjukt och försigtigt en
anhållan om tillåtelse att bese rustkammaren. Det medgafs,
ehuru synbarligen mindre gerna. Här blef vistelsen kortare,
men allvarligare, på lif och död. "Hvilket gevär är detta?"
— Den höge egaren svarade med högrödt ansigte: "Det är
ett gammalt skräp efter mina förfäder." — "Måtte den
barm-hertige Guden förlåta den, hvars hand genom detta vapen
gjort en så osalig gerning!" — Herr N. N. fattade en nära
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
