Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tillägg - Tollstadius, Erik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tollstadius, Erik.
’269
bistånd och förmåga. "Utan mig kunnen J intet göra",
säger Jesus; men "allt förmår jag genom Christum} som mig
mäktig gör", enligt Pauli ord. Halfhetsläran om
omöjligheten att hälla den del af lagen, som är Guds uppenbara,
oeftergivliga rättsfordran af oss, är icke hans sak. "Lagen
varder fullbordad af oss, som vandra, icke efter köttet, utan
efter andan, säger Paulus. I Chris to, med Christum och
genom Christum fullbordas lagen i menniskans inre väsen i
Christo. Den yttre menniskan får arbeta ocb förgås i sitt
approximando, såsom i allt fall till döden dömd. Denna stränga,
starka, förkrossande lära är i deuna munn endast evangelii
ljuQiga budskap, icke annat an Guds nåd i Cbristo Jesu.
— T. predikade en gång på hofvet. Konung Fredrik, som
icke varit sinnad bivista gudstjensten, gick igenom närmaste
rum ocb rördes så af den talandes röst och ord, att ban
ingick och blef slående orörlig bakom den för konungen
framsatta stolen till predikans slut, och den trovärdiga
sägen förkunnar, att ban under en timmas tid glömde sin
honom till den grad oumbärliga prise de tabac, att den
vanliga dosan var honom olidlig och utbytt emot en enkom i
dess ställe väl organiserad vestficka. Efter denna dag var
T. befalld att intaga sin middag bos konungen i enrum alla
thorsdagar. Han öfvervann ock bans kända arfsynd till den grad,
att han för en tid skilde sig ifrån den käraste; men de som
deraf hade sin snöda vinning satte försåt för honom och
störtade honom. T. förlorade likväl aldrig bans ynnest och
sitt tillträde till hans person. Han skriftade honom en gång
till Nattvardens begående och sade i sin ödmjukaste enfald:
"Ers Majestät"; "säg icke så", inföll konungen, säg: "Du
stora syndare." På dödsbädden begärde konungen bans
besök. T. satt i rummet utanföre, men man unnade honom
icke alt ingå. "Der Doctor mitt der kalott", ropade
konungen, och då han ej längre förmådde tala, log ban sig på
hufvudet och tecknade om kalotten. Det föregående ropet
afvexlade med de klagande orden: Der grosse Carl, der
grosse Carl." — T. var mer än en gång indragen i dessa
mörkrets hemligbeter. En dag blef ban kallad till en
döendes läger. Det var en man af börd. "Förlåt, Herr
kyrkoherde, att jag besvärar; men i hela verlden finns ingen,
som jag kan anlita om min själs sista åliggande, mer an er,
och jag kan ej dö lugn och med hopp om frid i en annan
verld, utan att få afkasta mitt hjerta en börda, som
förtrycker mig. Vågar jag hoppas, att Herr kyrkoherden vill
åtaga sig mitt samvetes angelägenhet?" -— "Genom Jesu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
