Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tillägg - Tollstadius, Erik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
63 t ’
Tollstadius, Erik.
ej mindre vackra tonfall. Icke en, utan hundradetal af den
bortgångnes trosvänner, bröder och tacksamma lärjungar
hörde alla och berättade sedan för hvarandra, att de hört
en djup suck ur likkistan för hvar gång, som Jesu namn
i sängen utsädes. "Icke kunde det vara liket, icke den döda,
liflösa kroppen som suckade", säger man, och förklarar allt
för dikt och de redligaste sanningsvänner för svärmare och
dårar. Emellertid är det så sannt, som sanning, att en
o-talig mängd af fromma menniskor, hvaribland äfven lärde,
hörde alla detta under och skulle kunnat på sin salighetsed
betyga att de hört det. Efteråt var det ett kärlekens
sam-tal dem emellan, så länge de lefde. Huru är då
sammanhanget med sådana besynnerligheter, motsägelser, hvaraf
likväl kyrkohistorien om de heligas lefverne är så uppfylld?
Med läsarens benägna tillåtelse vill jag lemna den
förklaring, hvarvid jag sjelf hvilar. — Gud tog af Mose Ända
och gaf at Aron, och Moses skulle vara Arons Gud. Alla
som hade hört Tollstadius, åtnjutit hans förböner och
himmelska umgänge, brunno af tacksamhet och genkärlek: Gud
hade gifvit dem af Tollstadii Anda, och T. sjelf hade
genom Gud gifvit dem af sin Anda. Denna Anda var det som
suckade i dem alla då Jesu namn nämndes. Deri låg en
förbön, ett dödsoffer för den aflidnes själ; men att alla
hörde det såsom ur kistan, det härrörde deraf, att för deras
imagination i den yttre anden, var deras Tollstadius nu i
likkistan. Det sanna, vackra, rörande i undret är kärleken
till Jesum och allas förening i honom med hvarandra
inbördes; men det yttre phænomenet är en menlös illusion af
sinnenas svaghet. "Denna hemlighet är stor, säger Paulus,
jag menar Christus och Församlingen." En djupt förborgad
förening är i Christo mellan alla trogna Guds barn, som äro
verkliga lemmar i hans lekamen. Döden i naturen är
alltför svag alt bryta den. Den vidröres knapt deraf. — Ännu
ett par vedermälen af samma art! När Venerabilis Beda
var nära sin dödsstund, uppväcktes i hans själ ett
oemotståndligt begär att bekänna Christum. Han anmodade sin
ende närvarande lärjunge att föra honom till någon
folksamling. Ynglingen visste ingen möjlighet, och att vägra
för-böd honom den heligaste vördnad för den gamle. I sitt
bekymmer följde han sin lärare till ett rum, uppfylldt med
klappersten. "Se här, Fader! sade han, äro många
menniskor församlade." Beda trodde och predikade: lärjungen
hade aldrig hört hans föredrag mera hänförande. Han slöt,
och samma lärjunge börde nu stenarne säga: Amen, så-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
