Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ulmgren, Per
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
U l m g ii e k , Per.
70
lidandes Vänner. Föröfrigt utsågs han of Riksens Ständer
1851, 1854 och 1840 till ledamut i Tryckfrihets-Coroilén.
Dessa medborgerliga förtjenster belöntes 1850 med
Nordstjernan, och de mera apokryphiska inom Frimurar-Orden
1842 med Carl XIH:s Orden.
Driftig, ordentlig och arbetsam egde dock denne strängt
anlitade tjensteman timmar lediga för konsten. Då ban var
Hedersledamot af både Musikaliska Akademien ocb Akad. för
de fria Konsterna, kan deraf på förhand slutas, att han
åtminstone älskade och gynnade ton- ocb målaikonsten, dock
huruvida ban sjelf öfvade någondera, uppgifves icke. Men
bekant är, att han var en ifrig samlare af taflor, och det
med en smak och urskiljning, som icke i vårt land är
vanlig. Derföre lärer hans samling väl icke varit särdeles stor,
men synnerligen väl väld. Den skänktes genom
testamentarisk disposition åt hans fordne lärjunge ocb sedermera vän,
Haus Eje. Gr. Ugglas, och förvaras således på Forsmark,
dit den gamle vanligen en gång om sommaren vallfärdade.
Inhemska konstnärer uppmuntrade ban genom beställningar,
de yngre genom understöd.
Begåfvad med en stark helsa, kunde den 74-årige
mannen vid 1841 års promotion begifva sig till Lund, för att
der personligen för andra gången emottaga lagerkransen.
Han afled ogift i Stockholm d. 51 Maj 1846 i en ålder af
70 år och 5 månader.
Hans personliga charakter tecknas sålunda i grifttalet:
"Välsignelse öfver den hulde, på hvars hjerta ingen blef
bedragen! — Och hvarföre skulle ban ej tillgodonjuta denna
sin rätt, då det icke kan sagas, att ban lefvat blott för sig,
så ensam ban syntes vara? Voro icke hans konstskatter,
så mycket de gladde honom sjelf, alltid tillgänglige för
hvarje konstvän? Var icke hans hus en alltid öppen
gästfrihetens boning, der man fann sig väl både såsom gästvän
vid ett godt bord och i öfrigt genom en god sällskapston,
lika glad genom den oförställda fryntligheten, som lärorik
genom den bildade lärdes alltid underhållande samtal? I
sanning han hade icke haft så många vänner, eller kunnat
blifva så uppburen af den allmänna vördnaden, om han ej
förstått den stora konsten, alt draga menniskor till sig, och,
utan att yfvas öfver hvad ban gjorde, förbinda dem med sig.
Mången skulle måhända vilja benämna honom, såsom man
vanligen benämner de i jordiskt afseende rike och välloltade,
nemligen med det ofta afundsamt sagda namnet, en lyckans
gunstling; men äfven om man vill betrakta honom såsom en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
