Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. Wachtmeister, Hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
108
Wachtmeister, Carl Hans.
skepp under General-Amiral Gyldenlöw, till ankars under
, Bornholm. Danska flottan flydde, förföljd af den svenska,
som dock blott kunde eröfra en Galliot och ett Sjukskepp.
W:s afsigt var att få sjön ren, på det transport af
krigsfolk till Tyskland måtte kunna obehindradt ske. Så
öfver-förde Stenbock 10,000 man, men hvilka ban kunde undsätta
Sveriges tyska provinser ocb gifva kriget en annan riktning.
Den 16 Sept. flydde åter danska flottan, då den svenska
visade sig. Danska Amiralen anklagades; men åtalet förföll
på Konungens i Danmark befallning. Då transportfartyg
förlorades vid Wittau d. 18 Sept., räddades alla, som lydde
Gen.-Amiralens signal. Deraf att ej alla så gjorde, vållades
sedan Stenbocks ofärd och han blef, försäkras det af Berch,
kallsinnig mot W., anseende honom härvid gå ärende åt
Stenbocks fiender. Detta är högst osannolikt. W.
uppkallades till Senaten i början af 1715 för att ge råd rörande
årets sjöexpedition. Han gick sjelf till sjös med 15 skepp
och några fregatter, escortcrande transporter till Stralsund.
Danska flottan visade sig ej det Sret i sjön. Derpå begärde
W. ocb fick i de nådigaste ordalag afsked från
Gen.-Amirals-embetet, sedan ban i 55 år innehaft högsta befälet öfver
svenska flottan. Som den äldste Bådsherren kallades ban af
Ulrika Eleonora att infinna sig vid riksdagen i slutet af 1715.
På Kolmården kunde hästarne i en islupen backe ej motstå
vagnens tyngd, utan skenade utom vägen öfver stenar och
stubbar, då den gamle sjöbjelten, som belt lugnt insomnat,
vaknade under vidtutseende fara. Sönderskuren af
vagnsfönstrets glas i ansigtet bars ban med blodig uppsyn till
Krokeks gästgifvargård. Han hade nu fått en ny slagattack,
liksom vid Dylta 1711. Straxt efter nyåret kunde han väl
fortsätta resan till Stockholm, der han till och med deltog
i Ständernas öfverläggningar, men detta arbete förbättrade
visst ej belsotillståndet. Han dog d. 15 Fehr. 1714, och
begrofs i Riddarholmskyrkan.
Ingen har nekat H. W:s oegennytta. Det var en tid,
då misstankar om utländska subsidiers mottagning af de
Rådsherrar, som utverkade Styrelsens beslut efter andra makters
önskan, blott graverade "det franska partiet", under det man
deremot kanoniserade det motsatta partiet i Rådet. Nu
väger det jemnt i detta fall. Man har nemligen läsit i
österrikiska Ministerns depecber till Kejsaren, huru B. Oxenstjerna
behöfde för tillfället pengar (Fryxells Handl. III. 120), hum
Riksskattmästaren St. Bjelke fick ända till 6000 Rdr.
Riksrådet Kn. Kurck ("den storhjertade" enligt Riihs’ omdöme)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
