Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Wahlenberg, Göran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22G
W A II L L N II E R G , GöMll.
afsked och flyttade till Stockholm. Sedermera kom en svensk
trägårdsmästare, som snart rakade i samma ogunst och
försattes i "Huhestand", hvarefter den gamle professorn med
trägårdsdrängarne skötte hela lustgården.
Nyssnämnde "envälde" rönte knappast något motstånd
från Consistorii sida, hvilket till Præfecten hyste det
fullaste förtroende. Uppstodo betänkligheter i hänseende till nya
kostnader, sä betaltes de oftast af hans egen pung. Endast
i en punkt, öppnandet af en ny dörr bakom Linnés bust i
stora Auditorium, lyckades det ej W. att få sin vilja fram.
Af allt detta har läsaren inhemtat, att W. var en högst
originel man, så i charakter som åsigter — 1 det bela
förträfflig, "endast man ej retade honom" (såsom gamla Lisa
redan bedömde honom som gosse) och man lät honom
enväldigt råda inom sin krets; men denna herrsklystnad
förhindrade honom ej, att med vördnad underkasta sig högre
myodigheter. Man förebrådde honom, att han stängde in
allt sä väl, att samlingar och trägård voro föga tillgängliga,
att ban var ogen mot resande, så inhemske som främlingar,
kinkig och nyckfull i tentamina o. s. v. Allt detta saknar
ej helt och hållet grund; dock hade han mer rätt än orätt
i den Gutzlaffska saken, bvarom 1850 disputerades mellan
Tide n och Posttidningen; föröfrigt gafs det tillfållen ? då
han mot besökande var ytterst förekommande och följde dem
flera timmar genom trägård och samlingar; den tyske
bo-tanikern Lessing, som sedan utgaf en oförskämd bok om
Upsala, lät ban i flera veckor sitta-i sin egen sal och
genomgå herbarier. I umgänget var ban ej blott högst interessant
genom sitt stora förråd på vetande och egen erfarenhet,
utan ock treflig ocb meddelsam, oftast qvick på sitt naiva
och torr-roliga vis. Mot tentandi var ban, såsom det
påstods, nog ojemn; luktade någon tobaksrök, fick han gå hem;
blåste det nordanväder, misströstade studiosus, ty professorns
lynne lärer då varit något kinkigt. Tusende anekdoter gingo
om honom i svang, af hvilka troligen minsta delen voro sanna.
Vi ha t. ex. starka tvifvel om rigtigheten af den allmänt
berättade, föröfrigt roliga historien, om huruledes W. förböd
en student att åka skridsko på trägårdsdammen, emedan isen
deraf blef jernbaltig, vattnet, när isen smält, också
jern-baltigt, och, som som professorns kor deraf drucko, blef
äfvenledes deras mjölk och slutligen den deraf lagade maten,
jernbaltiga, hvilket vore alldeles emot homöopatbien. —
Deremot kunna vi berätta tvenne små anekdoter, som äro
fullt sannfärdiga. När Dr. Wieselgren hållit sitt berömda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
