Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Wallin, Johan Olof
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
302
W allin, Johan Olof.
ordningen. "Det är sällsynt (anmärker Beskow), att före
mannaåldern hafva hunnit en sådan utmärkelse, men änna
sällsyntare, att sjelfmant, och så till sägande midt uti
segerloppet, afbryta det vunna ryktets bana. Sådant sker icke
af jordisk beräkning. En högre ande talar och måste
åtly-das, äfven om det sker under kamp och försakelse. Dock,
detta var bär icke fallet. Wallins snille, egnadt för en tid
ömsom åt den andliga, ömsom ät den verldsliga såugen,
tycktes nu, liksom lagren afspeglad i en källa, växa åt tvenne
himlar. Han besinnade sig dock ej länge, innan ban
öfvergaf, såsom en skön men förgänglig skuggbild, den i
tidsflodens glas afbildade krona, för att uteslutande vårda den
telning, som sträckte sina grenar mot evighetens rymder.
Han förbytte Apollo-lyran emot Psaltaren, hvilken äfven
snart, så betydelsefullt, blifvit kallad Davidsharpan i
Norden. Från denna tid var det endast någon festdag för
Honungahus och Fädernesland, eller någon för
medborgardyg-den eller det enskilta lifvet dyrbar stund, som förhöjdes af
hans verldsliga diktkonst. Huru ban visste att adla äfven
tillfällighets-sången, visar, bland andra poemer, hans
Washington; hans dithyramb vid Föreningen; hans praktfulla
Ode öfver segrarne vid Leipzig, Dennewitz ocb Grossbeeren,
hvilken sång, i lusental aftryck, genoinflög den på
främmande jord ännu församlade krigshären och lästes med
förtjusning. Med allt hvad en strängare granskning egt att
anmärka mot Wallin, såsom lyrisk skald, har den dock
er-känt, att sällan någon lyra — och i Sverige kanske ingen
— egt mera vexlande tonarter, än bans. Begåfvad med
Romarens os magua sonaturum, fann ban i det djupa,
storartade eller högstämda, visserligen sin egentliga älsklingston;
men äfven till en lugnt elegisk stämning, till uttrycken af
det idylliska, naiva, humoristiska, omslämde han med
lätthet lyran. I versens musikaliska skönhet, i förmåga att röra
sig under gifna versformer och uppfinna nya, lemnar Wallin
ingen inhemsk skald framom sig. En af våra bekanta
tonsättare, som författat melodier till flere af Wallins smärre
dikter, yttrade en gång, då man berömde bans composition:
"sådana verser sätta sig sjelfva i musik."
Vi vilja höra en annan biographs omdöme. "Det var i
allmänhet genom sina lyriska skaldestycken, säger Fryxell,
som W. först väckte uppmärksamhet. Han har också i denna
väg stora förtjenster: en behaglig och taktfull versbyggnad,
som med sällspord lätthet rörer sig äfven i de mest olika
och vexlande former: ett ädelt och rent språk och mycken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
