Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Wallmark, Peter Adam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Wallmark, Peter Adam. 45.1
var hans i Christianstad i trenne häften och med utsatt namn
år 1810 tryckta Kritiska Bref öfver Hr Caneelli-Badet C.
G. Leopolds Skrifter. Efter läsningen af denna skrift
upplågade min harm och dess första ingifvelse blef en fabel,
kallad "Poeten och Flugan, eller den kritiska kallelsen a
po-steriori, en liten Apologos vördsamligen tillegnad Författaren
af de nyligen utkomna kritiska brefven öfver en viss stor
Författares skrifter och hans unga kamrater", som infördes
i Journal f. Litt. och Theat. Jtë 281 for d. 50 Nov. 1810*).
Jag förlöjligade deri Hammarskölds kritik på följande sätt:
jag låter nemligen flugan sitta på papperet under det skalden
skrifver sitt poem och dervid utbrista:
Hur l;an nian skrifva så besatt?
År det en rad, den der? Hon slingrar som Meander
Ocb det ett O, min Gud, så litet och så platt?
Ha Ila! Och der, för stränder, stränder!
Och när skalden vill med ett "Men" — göra ett inkast mot
denna grundliga kritik oeh hon afbrutit honom bland annat
med yttrandet:
Jag må väl Teta jag bur vers och prosa skrifvas,
Som suttit på så många blad
Och hängt mitt ögonpar utöfver hvarje rad
Och gjoit ... nog af en hop, som här ej kan beskrifvas,
Nej ingen fluga ger pardon,
Som sjelf har sett sig om en smula på parnassen,
samt då skalden, förvånad deröfver, frågar huru hon kommit
dit och hon svarar: "på Pegasen, i sällskap med Apollo
sjelf", och han gissat att hon då förmodligen suttit i hans
lagerkrans eller hår, svara:
Nej, liten smula längre ner,
"hvar då!" Ja- ja- jag satt ha- ba- ha- bakom svansen.
Det var en personalisering, ty Hammarsköld stammade
när han lifligare upprördes; och den kan ej ursäktas. Hvad
som likväl lugnar mig och gör, att jag nu kunnat återkomma
till den, är att den, äfvensom Journalens öfriga satiriska
förnekat mig all litterär förtjenst, 1819, i sin "Striden inom
vår Litteratur" tillade mig åtminstone en, den "atf ha vågat mig i
striden för mina meningar", som, ehuru vågsarahetcn ej var särdeles
stor, dock alltid var en rättvisa åt mig, hvarföre jag böll honom
räkning, och som jag ansåg såsom ett steg till försoning å hans sida,
hvilket jag ock gerna gick till mötes. Jag kan således hoppas att
ban nedsteg i grafven (1826) lika försonad tnecl mig, som jag med
honom. Ty grafven försonar allt, som ej förut blifvit försonadt.
*) Eftertryckt med några förändringar i Sr. Anthol. 1 I), s. 45.
i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
