Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Celsius, Olof d. y.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
242
Celsius, Olof ■
hvalfvet, ådrog han sig cu svår sjukdom, som 1772 uthröt
och med en mindre stark natur svårligen öfvervunnos. — l)en
tid C. tjenstgjorde i Stockholm som Pastor, utarbetade han
flera lärda arbeten, såsom Svea Hikcs Kyrkohistoria 17G7,
Gustaf Wasa, hjeltedikt uti sju sånger, 1774; GustafI:s Historia
1746—33, och Erik XIV:s Historia 1774. Utom dessa störro
arbeten skref han flera tal, hållne i Vetensk, Akademien.
C. dyrkade de Svenska Sånggudinnorna, men då ban ej feek
odeladt egna sig åt deras tjenst, var föga hopp om de lysande prof
på deras ynnest, som skänkas åt ett ringa antal af högt
begåfvade naturer. C. hvarken förvärfvade eller behöfde
skaldens ära, för att bland samtida fosterländska författare intaga
ett bland de första rummen; en plats, som den rättvisa
efterverlden honom tillerkänner, vid en blick på hvad han såsom
prosaisk skriftställare åstadkommit, hvilket var något stort,
äfven utan att taga i betraktande de svårigheter han hade att
besegra i ett föga böjligt, oulbildadt språk , och utan
vägledningen af en historisk kritik, som bland Svenskarne ännu ej
utvecklat sig ur en omogen barndom. C. grundade sig ett
namn genom Gustaf Wasas historia, ett verk, som med
trohet och grundlighct i den historiska undersökningen förenade
en liflig och målande stil. Väl tillfredsställer författaren ej
belt och hållet vår fordran på sträng objectivitet i framställ-,
ningen, när ban åt berättelsen lånar sina betraktelser öfver de
personer och det ämne ban skildrar. Men det sätt, hvarpå
författarens åsigt sammansmälter med det historiska ämnet, röjer en
naturlig, skenbart konstlös lätthet, som innebär förmågau af
verklig konst, ett lyckadt bemödande, att från sin frändskap
med ämnet och ej från författaren härleda de af denne
yttrade föreställningar och omdömen. Gustaf III. yttrade om C.,
då denne blef inkallad i Svenska Akad.: "Gustaf Eriksons
häfdatecknare har i cn tid, då historien var förvandlad till
krönika, med manligt skrifsätt upptecknat Gustaf Erikssons
förtjenster, och rättfärdigat sonen från många orättvisa
beskyllningar." Kellgren i sitt svar på C. inträdestal i samma Akad.
bestrider med analogien, hemtad från mångfalden i naturens
productioner, den redan i Lans tid yrkade fordran på cn
uteslutande stil, såsom den enda rätta. Han tillägger, att ämnets
och författarens skaplynne böra bestämma stilen: "En författare
bör lemnas samma rätt i sin stil, som sitt ansigte, att meil
egna drag skilja sig från andra , fast ej från dot menskliga, vara
sig och ingen annan, med ett ord, alt vara snille". ... C.
förmåga alt lämpa sin skrifart efter ämnet vitsordas. "Olik var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
