Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dalstjerna, Gunno Eurelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dals t j e n n a , Gurino Eurelius.
37
på Östersjön gjorde några resor, för att lara sig
styrmans-konsten. Derefter for D. till Tyskland, bevistade flera
Uni-versiteter, och höll 1G87 i Leipzig en disputation, hvarvid
han så utmärkte sig, att en profession skall hafva blifvit
honom erbnden, hvilken ban likväl vägrade alt emottaga. I
Sverige blef D. 1090 Inspektor för Kungl. Svenska
Landt-mäteriet, och 1690 förordnades ban till Direktör öfver
samma verk. 1702 upphöjdes han i adligt slånd, och erhöll
straxt derefter Ofver-Direktörs titel. Hela sin tjenstetid var
D. nästan oupphörligt sysselsatt med niätnings-eommissionerna
i Tyskland, och sällan närvarande vid hufvudverket. Han har
stuckit Chartor öfver Sveriges Lifländska och Tyska
provinser, hvilka förvaras i K. Landtmäteri-Contoret. Dessutom
har han utgifvit en charta öfver Pommern och Rügen. I
Pommern insjuknade D. under sina emhetsförrättningar, och dog
år 1709. Han var gift med Elisabeth Sloman.
Liksom D. vid Upsala Universitet delat sin tid mellan de
mathematiska vetenskaperna och humanistiska studier, särdeles
poeternas, så delade ban sedan mannaålderns verksamhet
mellan sina tjenstehefaltningar och skaldeförsök, som skänkte ett
mera oförgängligt minne, än de trägna, om än obemärkta
arbeten, hvilka hufvudsakligen togo hans tid i anspråk. D:s
kärlek till sånggudinnorna, fortsatt alltifrån hans ungdom,
blef obelönt af deras ynnest, och om öfoingen beredde honom
en lika stor lätthet i behandlingen af modersmålet och latinet, så
tillhör troligen en högre utbildning de stycken, som nedskrefvos
på det sednare, till högre utveckling uppdrifna och med lyckligare
förebilder begåfvade tungomålet. Af D:s Svenska poemer är hans
"Kungaskald," författadt vid K. Carl XI:s död, mest kändt. Det
röjer bemödandet att på ett ännu obildadt idiom öfverflytta de
bilder, naturhcskrifningar och metaphorer, hvilka de dä
företrädesvis rikare, classiska språken räknade bland Parnassens
loei communes i en med fin smak upparbetad och vårdad jord,
men hvilka synbart vantrifdes under den hand, som ville
omplantera dem i sina diktningar, oeh förgäfves sökte uti sina
poetiska studier göra dessa utländska frön fruktbringande. D.
är i formen tvungen, målningarne sakna lif öch organisk
fullbildning, de öfverflyttade skildringarne visa sig matta, och
fortsättningen i lägre ton svarar ej mot den stundom
högtraf-vande begynnelsen. Vi åberopa till stöd för detta omdöme
följande stropber:
"Så länge jorden stSr, och karlevagnen svarfvaj
Kring Svenska »Uänder om, pà de»» förgylle u»f,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
