Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kellgren, Johan Henrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
30
Kellgren, Johan Ilenrik.
försatt i ett sådant öfvermätt af sällhet, att just i detta
öfvermätt kunde ligga en fara, om ej den roande vitterheten
afiedde uppmärksamheten frän den sällhetsalstrande politiken.
Sätten att väcka denna stämning i nationen voro
mångfaldige. Först The at er nöj en. Liksom den Förste Gustaf
uppmanade föräldrar att skicka qvicka Larn i skolan, så
uppmanades de nu af den Tredje Gustaf, att anställa dem
vid theatern. Vidare Hofpoesi. Liksom Sveriges andra
skalder höjde äfven K. knä för sin Augustus; om hans
smicker nu förekommer oss alltför eckligt, så bore vi
erinra oss, att aldrig någon monarch gjort så mycket att vinna
de vittres tillgifvenhet, icke blott genom belöningar (ty
många rikare furstar hafva gifvit rundligare gåfvor), utan
derigenom, att han sjelf deltog i deras yrke och lät sjelf
belöna sig af det vittra samfund han instiftat. Snillets söner
voro således ej blott genom tacksamhetens band fästade vid
Gustafs thron, utan sågo äfven i monarchen en medbröder i
yrket. Sanningen kräfver dock det medgifvande att K. aldrig
förföll i den vämjeliga Öfverdrift som Leopold. I följd af
denna grundsats var Stockholms JPp,sten ett magazin för alla
rojalismens poetiska utgjutelser, och dess kritik, annars så
bister och oblidkelig emot alla andra rimsmidare, belönade
äfven de mest medelmåttiga af poesiens och vältalighetens
produkter i denna anda med ett mildt leende, endast de icke
rent af gjorde sig löjliga, och de visste ställa sig några
grader öfver en Bagers, en Bjuggs eller Yckenbergs linia.
Vidare arbetade denna tidning för utbredande af
Hof-seder inom nationen. Man vet att dessa, den tiden, icke
voro de bästa. Man förlät lättsinnigheten och lasten då den
klädde sig i modets drägt och talade ett förfinadt språk.
Sjelfva K. nedlät sig att besjunga den för sina
kärleksäfventyr beryktade Dubois:
Erato och Kärleksgudar!
Klagen: Dubois lemnat er!
Höljen er med kärleksskrudar;
Gråten: Dubois är ej mer!
Ja, edra tårar billigt falla
På nöjets ocli behagens graf;
Då hennes lif er trogen dyrkan gaf,
Bör ju dess död på edra trogna suckar kalla, j
Vid tanken på att gamla fördomar om dygd kunde
ogilla denna sång, utropar han ’"till en tandlös hop af
möar:"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
