Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kellgren, Johan Henrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
29 Kellgren, Johan Ilenrik.
fyllde anspråket på nationens fordran af en underhållande
och vitter tidskrift. Det är sanut: Dalins Argus hade
inemot ett halft sekel förut gjort samma lycka, ehuru vi nu
torde hafva svårt att hegripa hvad samtiden fann att
beundra i denna torra moral, dessa platta sedemålningar.
DA Kellgren gruudade sin tidning, var han informator
hos General Meyerfelt. "Den långa och fula Grefve M."
var sjelf obetydlig, men "hau arbetade icke blott att
vara ansedd för favorit, utan han lopp derefter"*). Deremot
var hans fru, Grefvinnan Lovisa, en af de tre Gratierna,
som K. döpte, en af hofvets prydnader, för hvilken äfven
franska Ambassadeuren d’Usson suckade, och för hvars
fötter han lade det skönaste hvad han kunde hämta skönast
från elegansens hemland. Kellgren erkänner sjelf, att ban
varit en af hennes dyrkare. Det dagliga umgänget i ett så
konungsligt hus och med en sådan dame kunde således ej
annat än medföra en mäktig verkan på den unga skalden
och på hans nya tidning. Det måste förfina den
tjuguåtta-årige magisterns smak, skärpa hans omdöme for det
skickliga, men bidrog kanhända äfven att fjettra hans snille
inom convcnieusens, hoftonens och ytlighetens krets; det
måste dessutom gifva sjelfva vitterheten en viss politisk
rigtning och stämma den i en ton, som var behaglig för
skaparen af ett nytt, efter Ludvig XIV modelleradt tidehvarf.
Öppet uttrycka sig derom de båda Utg. redan i sjelfva
pro-specten: "I en monarchisk stat, der folket är entledigadt från
allt bekymmer om sin egen välfärd, der En arbetar och
millioner njuta, är ingenting farligare, än att lemna hopen
åt den sysslolöshet, som oafbruten sällhet nödvändigt
medföres Menniskan, verksam af naturen, har en sådan fasa
för ledsnaden, denna förminskning af dess varelse, att hon
hellre arbetar på att skada sig sjelf, än hon samtycker att
göra alldeles intet. Ett trumpet och okimnigt folkslag, som
fordom sysselsatt sig med politiska tvister, vanvårdat och
föraktat snillets läckra och oskyldiga nöjen, tyckes i
synnerhet tarfva att blifva muntradt och upplyst." För det
närvarande hade "ett fordom i djupaste förnedring villervalla
och förderf störtadt rike uppnått höjden af ära, ordning och
välmåga." Det blef således en af den nya tidningens
bestämmelser, att skillra Sverige såsom genom sin monarch
*) Memoirförfattare!! Ekrensvärds omdöme (1779), ur otryckta
källor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
