Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Lejonhufvud, Axel Stensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
542 Lejon hufvud. Ax el Stensson.
och uppriktighet, samt huru han emot sin Konung Tar till
sinnes, eller huruvida han stode efter dess skada eller ville
sig tränga in uti den Kongliga myndigheten, högre
conte-stera och betyga, än äfven på den dagen, då allom var
veterligt och uppenbart, alt Konungen icke var annorledes än
som en fången man uti Hertigens händer, och alla de, som
med Hans Maj:t voro, uti dess våld, att låta dem lefva
eller lifvet afhända, som uti sådana fall plägar vara vanligt,
i det stället Hertigen, allenast på Hans Kongl. Maj:ts
vinkande, upphörde med all fiendtlighet, tog hatten i handen
och beviste sin Konung all den underdånigste välvillighet,
som den trognaste undersåtare göra kunde, föreslåendes inga
andra fredsvillkor, än att all ovilja skulle vara af vägen
röjd, Hans Maj:t skulle sig begifva till sitt hufvudsäte
Stockholm att der efter lag och rättvisligen regera. Hvad eljest
dem belangande, som Hr Hogenskild förmälte skola sköflade
blifva, tör det de deras lagkrönte Konung sökt hade, så
förmodade Grefven sådant aldrig skola varda bevisligt,
oan-sedt man visste väl räkna dem på fingren, som det
välförtjent hade. Hvad nu hans och Hr Hogenskilds förre
medbröder vidkomme, så betygade Grefven vid sin själs
salighet, att han aldrig högre älskat sina föräldrar och syskon
än dem, och deras välstånd så gerna sedt och åstundat som
sitt eget, mindre att ban deras skada skulle åtrå, oaktadt
det ban på några år bortåt icke allenast ingen synnerlig
vänskap utaf dem förnummit, utan fast mer dag ifrån dag
ett stilla hos dem boende hat och ovilja, hvarmed ock
ändteligen var kommit så vidt, att afunden låtit sig förmärka
utöfver hans Grefvestånd och vilkor, i det stället han ingens
ibland dem härkomst hatat, eller derutöfver vist det
ringaste missnöje, upprepandes derbos, hvad honom i
Söderköping och Wadstena inför en sittande rätt vederfors uti hans
rättmätiga fordring hos Hertig Carl, hvilket ban dock
alldeles ville hafva förgätit, och mer ansedt hvad som till
samhällighet tjena kunde, hållandes dem för sådane män,
som i riket omistande vore. Han kunde dock deremot icke
annat se, än de voro väl tillfreds att umbära dem, som
viste sig icke annat än godt utaf dem hafva förskylt, och
aldrig något ondt dem tillfogat, och som de hade öfverträdt
hvad de i Söderköping sjelfve beslutit och bekräftat, så
hade de ock både mycket styrkt oenigheten emellan Konungen
och Hertigen, samt vid afvikande utur riket, råd och
be-itällningar varit hufvudorsaken till Konungens fiendtliga hit»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
