Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lidner, Bengt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
124
Lidner, Bengt.
t
omordentligt skön ock rörande i sin bjertliga enkelhet ar
den af Franzén anförda dedikationen. Ett annat ädelt drag
var hans gifmildhet, som dock genom sin urskiljningslösa
Öfverdrift blef ett verkligt fel. Sistnämnda anmärkning
rättfärdigas tillräckligt genom hvad hans enka anför. "Lidner
likasom Bellman anlitades ofta af olyckliga, och förskaffade
dem genom sång på källare och värdshus understöd. En
sommar hvilken L. tillbragte på Drottningholm, tilldrog sig
en händelse, som jag vill berätta, emedan den så väl
tecknar hans ömma hjerta. Då L. skulle gå ned från Konungen,
mötte honom en fattig enka, som beklagade sin nöd och
sade sig hafva sju små barn. L. lossade straxt guldkedjan
från det ur Konungen nyss skänkt honom, tog af sig
silf-verknäspännena, lade härtill de penningar han hade på sig,
tog af sig sin halsduk, inlindade alltsammans deruti, och
bad henne skaffa bröd derföre åt sina barn. Konungen och
Drottningen sågo detta genom fönstret och sände tvenne
Kammarherrar för att leda upp L., sådan ban då var.
Konungen frågade honom, om ban visste för hvilken han klädde
af sig. L. svarade, att hon hade sju barn: ban behöfde ej
veta mer. "Det är väl bra att hafva ett godt hjerta, sade
Konungen, men du går för långt, då du kläder af dig sjelf."
Sedan gåfvo honom Konungen oeb Drottningen livar sitt
hopvecklade papper med dukater, samt förmanade honom alt
derefter hushålla bättre." — Elans biograph i Deleenska
upplagan tillägger, alt det var bans vana, att när ban råkade
en nödställd, för sig sjelf aftaga ett fyra- eller
åttaskillings-styckc samt bortskänka allt det öfriga, summan må nu
hafva varit stor eller liten. Särdeles skänkte han sitt
medlidande åt brandvakter, dem ban ansåg för de mest
vanlottade af Statens tjenare.
Men om än denna ömhet emot den nödställda nästan
hos L. genom sin öfverdrift var ett fel, så är det dock
glädjande att erfara, att ban sjelf i bog grad utöfvade en dygd,
som ban så ofta prisar och predikar såsom den högsta.
Deremot smärtar det oss att anmärka, att L:s bjclpsamhet och
böjelse i allmänhet alt gifva, äfven i de fall då icke nöden
påkallade hans medlidande, var så stor, att ban stundom,
för alt tillfredsställa denna passion, icke gjorde sig samvete
att tillgripa audras egendom. En dag*), då Lidner, Bell-
*) Denna anekdot träffas äfven bos Franzén} här berättas den med
de biomständigheter som Förf. hört den af en, som sjelf var med i
sällskapet. Verserna läsas i Lidners Sedn. Skrifter, sid. 56.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
