Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lidner, Bengt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lidner, Bengt ’
f31
De prof jag rönt i fjorton år
Utaf ditt hjerta och ditt snille,
Jag nyss åt sången helga ville;
Då (hvarje christens tro den saken öfvergår)
Min dotter, denna lilla knäfvel,
Besatt, jag vet ej af hvad djefvel,
Som presten icke hade väl
I dopet läst ur hennes själ,
Fram med en tom butelj från vaggan till mig hasta’
Och den mig midt i flinten kasta’.
Uim, tanke, känsla — allt försvann;
Ej någon full butelj mig sådan svindel gifvit,
Och, utom min Jaquette, jag säkert hade blifvit
En pelegrim till Charons strand.
Men snart jag sansning återvann;
Jag tvangs nu blodstXnkt att förgäta,
Min sång till min Välgörare.
Straxt — hvilken ökad grämelse! —
En satans Uppbördsskrifvare,
Kom att min halmmadrass utmäta,
För det jag får om dagen se,
Och när jag köper mat, får äta.
Erkännas måste visserligen att den stackars poeten i sitt
betryck stundom synes varit nog efterhängsen och ofta icke
särdeles grannlaga i sättet att begära hjelp. Emedan hans
pung, så länge deruti fanns en enda skilling, stod öppen för
den nödställde, så fordrade han för sin räkning samma
frikostighet af andra. Hans ofta förnyade anspråk kunde icke
annat än falla Konungen besvärlige; en gång, då Gustaf på
en promenad sökte undvika honom, framstörtade han helt
o-fÖrtänkt, och var genast färdig med följande rim:
Gack! store Kung! din ro vill jag ej störa;
Men jag till skräddarn går, att mig en klädning göra.
Hvem skall betala den? — Gud vet! —
Jo, Gustaf är min kung, och jag är hans poet.
Nyare Skrift, sid. 33.
Då hans egna böner ingenting uträttade, vände ban sig
till Schröderheim eller hans Fru, för att begära deras
bemedling. I sitt sätt att begära var han, liksom i bela sitt
skaldeslag, i hög grad uppfinningsrik, ehuru mycket ojemn:
än oblyg, än krypande; än fin och qvick, än framfusig; än
melancholiskt rörande, än lustigt skämtande öfver sin nöd.
Till hans bästa poemer i detta slag hör hans bekanta år
1791 skrifna ansökning att blifva Spögubbe i Svenska
Akademien, der allvar och ironi möta hvarandra, samt
skalde-brefvet till Fru Schröderheim, som, ehuru hörande till det
slippriga slaget, likväl i sin art är ett mästerstycke.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
