Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lidner, Bengt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lidner, Bengt
Men ehuruväl hans luta denna sista tid mest återljöd sorgens
toner, så gafs det dock ljusare stunder, då hoppets och
glädjens solsken inträngde i hans af dagens bekymmer
klämda hjerta. Hans nöd var så stor, att ban tidt och ofta
måste skicka till Fru Fougt och begära än små almosor
än "dagpapper." Af upplagan af sina Samlade Skrifter
synes ban ej hafva skördat synnerlig vinst: troligen var
arfvo-det i förhand uttagit och förtärdt. Hans sista år
förbittrades af den nyheten, att "den Herrnhutaren Holmberg"
ämnade eftertrycka dem, hvilket han uppmanade Fru Fougt att
förbjuda. Detta företag blef väl hindradt under hans
lifstid, men utfördes dock åren 1796 och 1800, och det på
ett sätt, som skulle gjort Författaren mycken sorg och
förtrytelse. Häftiga lidelser, brist, bekymmer, ett
oregelbundet lefnadssätt, hvartill hörde vanan att arbeta om nätterne,
då linkelflaskan stod bredvid bläckhornet, förtärde i förtid
oljan i Lidners lefnadslampa. Den slocknade, efter ett
långvarigt aftynande, natten emellan d. 5 och 4 Januari 1795.
Intet minnestecken utvisar det rum, der hans stofthydda på
Adolf Fredriks kyrkogård blef nedlagd. Han hade icke
uppnått 54 år, i fall den vanliga uppgiften om hans födelseår,
men 56 år, ifall vår rättelse är grundad. Få månader efter
hans död måste hans trogna vän, Thorild, gå i landsflykt;
tvenne år derefter hädankallades Bellman och Kellgren;
Leopold måste draga sig undan till sin födelsebygd; Svenska
Akademiens dörrar blefvo igenstängde; de öfriga Gustafs
sångfåglar vågade blott då och då uppstämma några rädda
toner. Det blef, för en lång tid, öde och hemskt på
Svenska Parnassen.
Lidner var en af de få skalder, åt hvilka naturen sjelf
skref kallelsebrefvet. Sången var för honom ett rent behof,
liksom för fågeln att qvittra; visserligen hade äfven ban sin
lott af fåfänga och ärelystnad, men jemväl näktergalen,
säger man, älskar ju att beundras. Känslofullheten var
källådran i hans skaldekonst; delta visste skalden sjelf, som sjöng:
Tro ej att jag med snille sliryter,
Af känsla blott jag lyran tar.
Dock ej min sång ditt hopp bedrar $
Ty det som ifrån hjertat flyter,
Mer kraft än snillets bländvcrk har.
Men ban tyckes icke hafva insett, att känslan ensam icke
gör skalden, allraminst konstnären. Ilans skaldegåfva var
en instinkt, som ej kom till sjelfmedvetande; hans poesi en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
