Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lidner, Bengt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lidner, Bengt ’
f31
"eolsharpa"*), 6om troget, utan allsköns konstens
förmedling, upprepade tonerna från hans inre. Men emedan
själsstämningen, i följd af yttre intryck, hos denne lättrörlige
naturens son, var mera ombytlig än hos de flesta dödlige ,
mer eller mindre ren, så återklingade hon än de mest
himmelskt skära melodier, än det skorrande knotet, som
stundom gränsade till hädelser; samma strängar, som nyss,
berörde af en Johanneisk anda, i de mest smältande toner,
sjungit Frälsarens lidande i Gethsemane och på Golgatha, kunde,
få ögonblick derefter, låna sig till gäckeri öfver
christendo-mens heliga sanningar och former, eller till att härma en
Grécourts lättsinniga skämt. Föröfrigt saknades hållning och
säkerhet i planen, liksom i uttrycket. Teckningen är
öfverallt dimmig och gestaltlös; hvardagliga, ja platta tankar
(hvilka dock i de större mästerverken till det mesta
bortsmälte i den Thorildska granskningens skärseld) stå
broderligt bredvid de upphöjdaste och djerfvaste bilder. "Ofta",
säger Thorild, "frågade dock L. mera efter hvad hans
inbillning kan, än hvad naturen gor. Han far efter styrkan,
känslans häftighet; och förlorar sanning, väsende, kraft.
Hans fastigheter äro öfverhufvud något våldrasande." —
Vanligtvis visar sig den Lidnerska sångmön tårögd och
svartklädd, gråtande öfver mensklighetens olyckor, särdeles den,
som tungast hvilade öfver skalden sjelf, armodet, dock
alltför ofta coquetterande Öfver sitt hjerta; stundom uppträder
hon rusig, halft vansinnig, utbryter i en skärande förtviflan,
som förklarar krig mot Försynen och Samhället; stundom
anslår bon, ur djupet af menniskosjälen, de ömmaste och
tillika enklaste toner. Det är då hon är skönast. Till
skaldens ära bör tilläggas, att det var ban, först ban, som på
vårt språk talade både den högre poesiens språk och
själens. Stundom leker han med skämtets pilar; i denna
konst var hans sångmö långt ifrån att ega samma lätthet*
behag och smidighet som Kellgrens eller Leopolds, men så
tölpaktig var hon, enligt vårt omdöme, likväl icke, som
våra nyare granskare antagit. Franzén gör blott ett undantag
för den qvicka Ansökningen om Spögubbe-tjensten; men
Brefvet till Schröderheim och flera andra, hvarur vi meddelat
profställen, månne dessa sakna all förtjenst inom sitt slag?
*) Vi låna uttrycket af Franzén. Sjelfva tanken finnes redan i
Företalet till Deleenska upplagan såväl som lios Hammarsköld, i hans
Sv. Vittcrh. Historia, hvarest skalden i det hela, enligt vårt omdöme,
är ganska rigtigt tecknad, endast med alltför hjerta färgor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
