Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lindegren, Carl Johan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lindegren, Carl Johan. M7
dra i jemvigt, framträdde hans dikter sällan rena och
oblandade, utan bortskämdes dels genom frajnmande elementer, dels
genom öfverdriften Så äro hans dryckesvisor mestadels
misslyckade. "Man märker der icke den af Lyaios uppdrifna
känslan, tom ovillkorligt frambryter i häftigt svall, med
dithyrambisk glömska af alla andra förhållanden, utan en
kall lystnad efter ruset, som antingen vill räsonnera ifrån sig
alla invändningar emot ntsväfningen, eller bortgÖmma
förebråelsen derföre genom trugade varningar till måttlighet" *).
Många af dessa visor, särdeles de otryckta, äro äfven
uppblandade med Jakobinska reflexioner. Helst fann han dock
behag i husliga, mest på gäldstugan författade elegier, der
han anklagar Ödet för olyckor, som hade sitt upphof i
egna förvillelser, och der den slappa, omanliga ständigt
gråtande känslosamheten väcker i början medlidande, men
omsider vämjelse. Samma sentimentalitet stämplar också hans
theaterstycken, hvilka äro tydliga imitationer af Kotzebue,
hvars fel här framstå i ännu större öfverdrift. Föröfrigt
försökte sig L. i flerfaldiga skaldeartcr och rörde sig med
lätthet i alla former, till och med på latin, utan att dock
förmå anslå någon egen, kraftig ton. Minsta framgången hade
han i balladen, der det pathetiska och rysliga, stäldt på
spetsen, stundom öfvergår till löjlighet. Ehuru kraft och
sanning vanligen saknas hos hans sångmö, träffas dock i
nästan i alla dess utgjutelser enskilda drag af verklig förtjenst,
och jemväl enskilda stycken, der skalden följt sin naturliga
känsla, ega en sann poetisk lyftning och väcka aning om en
skaldenatur, som misskänt sin kallelse.
L. begynte sin bana med Dramen "Den försonade
Fadren", som väckte mycken uppmärksamhet. En saga i
Silverstolpes manér, kallad "Oxarne och Borgmästarn", befanns
särdeles pikant; sedermera ökade ban sin popularitet genom
sina visor, af hvilka de sentimentala mest anslogo, och
många af dem sjöngos en tid öfver hela landet af känslofulla
mamseller. Mellertid emottogos hans samlade Arbeten med
en viss kallsinnighet och det bihang, som han i Pro&pecten
utlofvade under namn af "Desert till den nog magra
anrättningen", och som skulle innehålla det mest pikanta, utkom
aldrig.
Skrifter: Colporteuren. Sthm 1798. — Damboms Lefverne.
VI-tam, Dicta, Facta Stupidobicis, Cautilena amoena, leonina, latina
*) Hammarsköld.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
