Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Linderot, Lars
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lindurot, lar i.
251
märker sig härvid den på sin tid så bekanta sången "emot
tidens religionsförakt" i anledning af en artikel i något
dagblad. Vissa sångstycken äro icke utan poetiskt värde, i
synnerket ha såsom sådana blifvit ansedda "grafskrifterna
öfver Elisabeth Faust och Handelsm. C. C." Det är
otroligt huru vidsträckt desse sånger, några "med egna
behagliga melodier" fortlefva på Svenska almogens läppar. En
af Sveriges utmärktaste författare har berättat, huru ban
såsom ung bad en gammal soldat, af dem, som "mot
bibeln och sin gamla klinga skattade all verlden ringa’%
ledsaga sig genom en skog, och minnes ännu med rörelse,
huru gubben gick förut och höll undan grenarna under det
han sjöng med stark röst den Linderotska sången ps. v. 1.
"ingen hinner fram till den eviga ron, Som sig ej eldigt
framtränger; Själen måste utstå en kamp för den tron, Hvarpå
vår salighet hänger. Porten kallas trång och vägen heter
smal. Hela Herrans nåd är för ditt allvar fal :J: Men här
gäller tränga ja tränga sig fram, Annars är himlen
förlorad." . . Då Neologiens fjäderpilar träffade mot allmogens
bröst, iklädda dylik pansardrägt måste de studsa åter;
religionens heliga läror kräfva stundom ett
framställningssätt, som icke alltid kan förenas med den mera bildade
smakens fordringar. Att L:s snille var mäktigt af en högre
lyftning och att i denna sångsamling finnas stycken, som
kunna med andra goda arbeten jemföras, åtminstone för
dem, hvilka slik "enfald är täck", är ett billigt erkännande
af hans gifna förtjenster.
Till den inre ro och glädje, hvaraf L:s skrifter
bevittna att ban var i besittning, sällade sig i hans yttre lif
mången oro* Då han hade sitt högsta nöje i att "predika oro
och uppror i ett hårdt och syndigt hjerta", så var
nödvändigt, att några af dem, som kände sig träffade, skulle i
sin ordning hafva nöje uti att bringa oro i hans eget hjerta
tillbaka. Det berättas, att han i en profpredikan råkat
träffa en viss förnäm mans samvete så skarpt, att’ denné
säges snart derefter hafva ljutit döden såsom följd deraf.
Detta var då icke L:s skuld. Men en viss benägenhet, att
i ofta bittra allusioner, äfven någongång från predikstolen
bestraffa eller "komma åt" vissa personer, kunna ej hans
bästa vänner undgå att lägga honom till last. Man har
bland annat anmärkt hans ofta förnyade kif med sin Biskop,
som dock aldrig underlät att högakta den nitiska "kära Lars
Linderot", och man har i sammanhang dermed trott sig upp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
