Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Munck af Rosenschöld, David
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
178 Munck af Rosenschölds David.
de publikum 1 Sverige erinrar sig visst, huru de resp.
fältherrarne sedan stundom följde hans planer och lyckades,
stundom icke och misslyckades. Det är svårt att neka, det
häri ej uttryckte sig en naturens kallelse, som ohämmad
kunnat blifva lika vigtig, som den nu blef ovigtig. Nu
förde han sina strider mest under utsökningsbalken banér,
i följd af en bristande hushållsanda, och utsköt dundrande
ord mot exsecutorer och domare. Oförskräckt var ban
visserligen och få torde fullkomligare begagnat talfriheten. I
sitt enskildta lif var ban densamme, som i sitt offentliga —
eller rättare tvertom — och lär ej särdeles ha bekymrat sig
att dem emellan uppdraga någon gränslinea. Hans cynism
tilltog allt mera med åren och en tid förfäktade han det
liberala uti att ej tvätta sig; han hade på ett helt år
undvikit detta pedanteri. Han gick krokig derföre, att
brödren Eberhard gick rak och ban i allt ville vara motsatsen.
Han ville ha ett presfemöte, för att der skaffa de äldre
presterne tillfälle att fråga de yngre, huru de ville ha
prest-döttrar uppfostrade, dä de skulle få dem efter den regime,
som stadfästades. En ursäktade sitt frieri utom presthus
med dessas bildning och bristande hushållsvett, en annan
tvertom. Enhet borde antagas och sedan ingen ursäkt gälla.
Han hade; om prcstmote blifvit, troligen ej kunnat hindras
från att framlägga sin motion. Om det skickliga hade han
visst ingen idea innata.
Med allt hvad man ej kan undgå att anmärka mot D.
M. af R., har man likväl det nöjet att kunna intyga, att
der dock verkligen fanns en varm fosterlandskärlek hos
honom. Det försonade mången med hans egenheter, gaf
något älskvärdt äfven åt många hans bizarrerier och
underlättade glömskan af hans fel. Sveriges ära låg honom lika
ömt om hjertat, som han, med all sin skenbara egenkärlek,
litet frågade efter sin egen. Han saknade ej medvetande af
den för ringa vård han lemnat sitt eget namn. Han stod
engång jemte en landsman i ruinerna af Marmorkyrkan i
Köpenhamn och frågade denne, hvad ban tänkte på. Då denne
svarade, att han inom sig besinnade huru lik denna kyrka
var D. M. af R., bestämd till ett Herrans tempel, men
aldrig fullbyggd, utan blifven hopens spektakel, rann en tår
ur ögat till svar. Han var ett bevis, att ej mångsidigheten
som sådan är fullkomligare, än ensidigheten. Tidens många
idéer hade gjort våld pä honom. Han hade mottagit
intryck af dem alla, men förmådde ej underlägga sig
intrycken och bilda ett harmoniskt belt af det myckna. Emellcr-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
