Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mörk, Jakob Henrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mörk, Jakob Henrik.
217
syfte. Liksom Fénélon valde han sitt iiinne ur den
hedniska verlden, men då den förre sökte ett sådant i grekiska
fabeltiden, fann M. det i förfädernas sagoålder. I sin
Thekla träffade han för sitt ändamål ett ännu bättre val, ehuru
utförandet blef mattare.
Samtiden emottog dessa sedolärande romaner med den
största beundran, och ännu i femtio år derefter betraktades
dessa skrifter såsom klcnodier i fromma och allvarsamma
hus. Väl hade någon stött sig dels derpå, att Theklas
underverk blifvit framställda såsom trovärdiga, dels derpå att
heliga ämnen kläddes i romanens drägt. Förf. svarade
derpå sjelf: "Jag åtager mig icke mödan, att försvara
sanningen af de förra. Den tyngden skulle trycka mina svaga
skuldror, och kanhända äfven trötta dem, hvars spår jag
följt, om de skulle stiga ur sitt multnade stoft att forsvara
hvad de skrifvit. Denna tvisten skjuter jag med nöje till
de lärde, som längre hunnit och dem jag långt ifrån
vördar. Jag pockar i mitt stoft, der jag tråkar, endast på
sanningen af de sedoläror, som så inblandas och dem
jag passat efter det rättesnöre som aldrig kan fela." — I
hänseende till samma förebråelse rigtade emot hans
begagnande af den göthiska sagan till ett lika ändamål, yttrade
ban: "det är mig väl bekant, att en hjeltesaga ofta är en
skål, i hvilken lustan frambjuder ett skadeligt gift; men här
brukas den som ett gyllne käril att frambära någon saft af
lifsens källa. Blomster, som sugas af ormar, kunna ock
mätta ett bi, och af en stjelk kan både ett skadeligt gift
och en söt honing beredas."
Då M. framträdde, hade väl Dalin genom sin Argus
brutit väg för den svenska prosan; men deuna tidskrift
innehöll mest satir och skämt, och böjde sig äfven då
allvarsamma ämnen behandlades icke till egentlig vältalighet. Men
med M. börjar denna epoch; väl hade både den förste och
andre Gustaf talat ett lika rent och ännu mer manligt språk,
som tillika var fritt från all flärd och all poetisk grannlåt,
men mossa hade sedan växt öfver svenska prosan; den hade
blifvit förvildad, klumpig och döljande sin fattigdom genom
utländska lån. Knappt hade någon på Mörks tid föreställt
sig, att modersmålet skulle kunna antaga en så poetisk och
hög lyftning; och i detta fall äro M:s förtjenster odödliga.
Det är sannt, att ban alltför ofta lät sina vingar bära sig
ända upp i de rymder der prosans gebit slutar, att hans
stil stundom blef alltför rhetorisk, prunkande och svulstig,
för att tillfredsställa vår nuvarande smak; men det var dà
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
