Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tillägg - Messenius, Johan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
302
Messenius, Arnold Johan.
i stället for att blindt fördumma M., måhända för att vid
hans sida ställa Stjernhjelm och Hans Sachs i ett så
mycket klarare ljus. "Höga och låga läste och beundrade M:ii
komedier", säger Assar Lindeblad i "Svenska Sången",
hvilket bevisar, att M. förmådde gripa sin samtid och egde
snillets förmånsrätt; ty det är just snillet, som framstår i
sin rätta tid. Det enda poetiska i dessa skådespel, säger
Hammarsköld, äro de sånger, hvilka här och der
förekomma; men dessa vill han nödvändigt fråndömma M., ehuru
det torde blifva svårt att uppgifva någon annan supponabel
författare till dem, helst för den, som ej kan finna någon
sådan af ringaste utmärkelse före Stjernhjelm.
Såsom en särskild förtjenst måste det tillräknas M.,
att han var den förste, som dramatiskt bearbetade ämnen
ur fäderneslandets historia, hvilket Stjernhjelm mestadels
försmådde. Hans plan var att uppställa hela Svenska
historien uti 50 komedier och tragedier; men han hann blott
att utföra sex, emedan han snart rycktes från universitetet
och humaniora. M. hade således samma syfte, som
Shakespeare nyss på ett så lysande sätt uppnått, att af
fäderneslandets häfder bilda ett slags dramatiskt epos. I afseende
på formen anses Hans Sachs varit hans förebild.
Hammarsköld påstår, att Messenii dramer "äro utan all sanning i
afseende på tidens seder och bruk." Wisselgren deremot
yttrar: "Det var ett medeltidsarf att i knittelvers införa
menniskorna talande samma platta hvardagsspråk, med
samma half- eller helråa seder, som mängden egde. Likasom
fransyska regeln sedermera befallte, att intet skulle vara
enligt historien och tidsbildningen och menniskonaturen,
u-tan uppblåst, stint och styft, hofartadt, tillgjordt, så var
den från medeltids-dramatiken nedstämmande esthetiska
grundsats, att allt skulle vara så natursannt, att, som Andr.
Arvidi säger, när poeten i komedien för Dalkarlar in eller
Smålands bönder, måste ban till pricka följa deras språk
efter, "om eliest dikten skall hafva någon art." M. var
dessa reglor lika trogen, som Leopold var trogen dem hans
tid antagit. Begge tidsbegreppen må ha felat. Shakespeare
har funnit indifferens-punkten, der verklighet och konst äro
ett; men vi bore aktge på detta förhållande, då vi hedöme
vår äldsta dramatik. Man har ej gjort det. Man har
smädat den historiskt trogne M." o. s. v.
M. var icke, torde man således tryggt kunna påstå,
blott en gengångare frän en sjunkande periods
konsthild-ning; utan öfver hans poetiska verksamhet hvila morgon-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
