Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI. Birgittinerne og Kirkelivet i Norden, Birgittinerordenen efter Reformationen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
for den bedrofvelse och hjerlans pina, som din frånvarelse
hos mig fororsakat, jag skiides dermed ifrån dig, och må du
vara viss deruppå, alt om Gud skulle behaga, alt taga dig
hådan , medan jag ånnu år i lifvet, skulle jag hålla det jag
Æ
n gang har lofvat, nemligen en begångelse i milt arma
:sorgfulla hjerta for din sjal intill mina dodsdagar, huru det
.sig ock tilldroge, alt jag dodde forst heder du då gud for
=m
in fatliga sjal, vi må då i himmelen råkas aldrakåraste
hjerta, det snack som du fiirde når du såg mig forst i denne
bonaden må vål sonderspråcka mitt hjerta och brost, jag
, \
vill intet annat hoppas ån att du dig påminner de ord jag
samma gång sade, då jag afdrog mina grå och svarta klåder
och sorjdé det myckna.goda jag misste, når jag dig och
•ditt Ijufliga umgånge miste, under dessa hvita klåder ligger
forborgadt ett kolsvart hjerta, ful11 med bedrofvelse, till dess
•det i svarta mullen nedlågges, men så ofta jag lånker på
dig aldra kåraste hjerlans glådje, lår jag en innerlig hug-
svalelse, menar mig vara i det fångelset hos dig i din famn
och lunden der du lekte for mig på harpan, det hafver jag
sedan med många lårar och suckar betånkt, de kårliga sånger
som du sang, mins du hvad du sjungde: foglen sjunger så
Ijufligt i skogen, men sitter så bedrofvad i buren, det år nu
skiedt som du sade, jag måste nu kalias en fattig fågel i
buren, som forr var en lustig fogel i skogen, min hjerlans
vån oansedt det var intet långe sedan tyckes mig den tiden
vara fast lång och vill jag af hjertat fast utstå den pinliga
doden, om jag allenast måtte åtnjuta en sådan hugnelse, jag
då hade i lunden . . . Ån mins jag huru du sade når jag satt
på ditt knå och du lekte på harpan, att forr skulle ditt
hjerta sonderbrisla och forflyga i så många stycken, som jag
såg lofven på trån i lunden, ån det skulle mot mig for-
kolnas, aldrakåraste hjerta, så ofta jag går i trågården in
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
