Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
naturligtvis var en särdeles ömtålig punkt, och, om något borde
hafva förmått den att försvara sin rätt. Landslagen
föreskref nämligen, att då konungen fordrade särskilda
bevillningar eller hjelper, frågan skulle inom hvarje lagsaga
behandlas af en nämnd, bestående af sex frälsemän och
sex af allmogen, hvilka jemte lagmannen och biskopen
skulle öfverväga "hvad hjelp allmoghin skal och må
dräghligast göra konunge sinom". Denna föreskrift
förutsatte utan tvifvel frälsets deltagande i gärderna; ty att
de skattfria skulle besluta för de skattskyldiga strider allt
för mycket mot den gamla författningen. Men sedan
frälsegodsen blifvit från alla sådana hjelper frikallade, var
lagens föreskrift icke mer fullt tillämplig och skulle i
sjelfva verket varit ett otillräckligt värn för de
skattdragande. Ej blott konungen sjelf utfärdade sålunda
ständigt nya påbud om utgörande af penningbidrag eller s. k.
markagäld, hvarvid stundom en, stundom fem mark
fordrades af hvarje bonde, (N:o 46—48), till inköp af
hästar eller dylikt. Äfven pant-innehafvarne och deras
fogdar utskrefvo esomoftast gärder till krigsfolkets
underhåll, utan att något spår finnes, att de lagliga formerna
blifvit iakttagna, om icke möjligen på härads-tingen, der
påbudena kungjordes, någon öfverläggning om
verkställigheten egt rum. Först mot slutet af konung Albrekts
regering, då en brytning med stormännen var för handen,
finner man, att han sökt sätta en gräns för sina fogdars
egenmäktiga beskattningsrätt (N:o 83). Drottning
Margareta förbehöll sig sedan, med anledning af allmogens
klagomål öfver fogdarne, att ensam utskrifva gärder.
Det var egentligen det stora antalet af nya slott,
hvilka under Albrekts tid byggdes, som föranledde
allmogens betungande; ty vid slutet af det fjortonde seklet
omtalas åtminstone tre gånger så många slott eller
borgar som vid Albrekts hitkomst, då hela antalet för både
Sverige och Finnland knappt var mer än 40 eller 12,
och utom de drygare gärder, som häraf måste blifva en
följd, fick allmogen äfven vidkännas dagsverken och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
