Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vara i fara. Sjelfva embetsförrättningarne blefvo
naturligtvis oftast lemnade åt vikarier eller s. k. under-lagmän
och under-häradshöfdingar, hvilka väl vanligen egde en
större litterär bildning [1] än de förnäma herrarne sjelfva,
och hvilkas biträde, efter den nya landslagens antagande,
i många fall torde hafva varit mer oumbärligt än förut,
men hvilka icke hade samma anseende och magt, att
häfda menigheternas rätt och göra sina utslag gällande.
Lagmän och häradshöfdingar hade fordom varit
menigheternas målsmän och försvarare. Måhända
betraktades de ännu så, och att den mägtige Bo Jonsson derföre
verkligen erhållit kallelse till häradshöfding-embeten. Men
detta förhållande måste upphöra, då de icke mera ens
voro bosatta i orten och sällan förrättade sina embeten
sjelfva. Man finner ock att under Albrekts tid
menigheterna icke kunnat skydda sin egendom, utan att stormännen
å flera orter tillegnat sig härads-allmänningarne, [2]
hvarigenom således äfven kronan gick miste om sin tredjedel
af den afrad, som utgick från de derå upptagna hemman
och lägenheter. Vid Drottning Margaretas räfst blefvo
derföre också sådana mål upptagna af hennes fogdar eller
landshöfdingar. [3]
Kännbarast visar sig landskapsförfattningens förfall i
frågan om beskattningen, hvilken för allmogen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
