Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Orografi
Allt sedan medlet af förra seklet hafva försök blifvit
gjorda att utreda de så ytterst komplicerade och skenbart s&
chaotiska orografiska förhållandena på jordytan. De åsigter,
som i detta hänseende blifvit framstälda, äro enligt Naumann
(Lehrbuch der Geognosie 2:te Äufi. p. 317) följande. Buache
(Géogr. phys. 1754) antog vissa bergsknntar, hvarifrån
bergssträckningarna strålformigt skulle utlöpa. Buffon ansåg, att
de större bergskedjorna löpte parallelt dels med
meridianerna, dels med parallelcirklarna. Gatterer fullföljde denna
idé och uttalade den åsigt, att dessa orografiska meridianer
och parallelcirklar skulle kunna tjena till orientering på
jordytan lika väl som de mathematiska linierna. A. v. Humboldt,
Ebel, Dana hafva hänfört bergsträckningarna äfvensom
kust-linierna och ökedjorna till vissa hufvudriktningar, NO—SV,
O—V, NV—SO, såsom förherskande. Neoker (Bibi. univers.
1839) och efter honom Dana försökte ådagalägga en
pa-ralleliBDi mellan jordmagnetismens isodynamiska linier och de
orografiska förhållandena. Pissis hänförde kontinenternas
kust-linier äfvensom bergsträckningarna till 15 storcirklar dragna
p& jordytan. Till en liknande åsigt kommo äfven Kleen och
Bouchepom, utgående från hypothésen af tidtals skeende
förändringar i afseende på jordaxeln, hvarvid den vid hvarje
förändring uppkomna eqvatorn skulle coincidera med en större
bergskedja; och äfven R. Owen har (enl. Dana, Manual of
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
