Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Zeller frågar sig, om Sokrates missöde i val af maka
verkligen var så synnerligen stort som man i allmänhet
föreställer sig. För att vara rättvis, menar han, bör man
kanske icke dölja för sig, att tilläfventyrs äfven andra
fruntimmer än hon icke skulle varit alldeles tillfreds med
en make sådan som Sokrates. Utan tvifvel var Sokrates,
säger han, en man af sällsynt storslagenhet, en filosofisk
nydanare, en djup tänkare och en hjälte i dygd, en ande,
hvars rikedom man icke nog kan berömma, och en
karaktär, hvars renhet och oegennytta alltid böra beundras,
men att han därför städse var den angenämaste och
tref-ligaste äkta man, det är icke alldeles säkert.
Om Xantippa såg på det yttre, hade hon all rätt att
beklaga sig. Ty därom äro alla källor ense, att
visserligen ingen samtida var bättre och visare men heller
ingen enda så ful som Sokrates.
I Xenofons gästabud, en skrift, en s. k. dialog af
Sokrates’ lärjunge Plato, håller Sokrates själf ett loftal öfver
sin skönhet, hvilket gifver oss en ganska åskådlig
föreställning om hans beryktade satyrgestalt. I det talaren gör
skönhetens begrepp liktydigt med ändamålsenlighetens,
bevisar han, att hans utstående ögon voro de skönaste, ty
han kunde med dem se icke blott rakt framåt utan äfven
åt sidorna, hans näsa vore den skönaste, ty genom de
uppvikta näsborrarna kunde han från alla håll uppfånga
vällukter, och den inåtböjda näsroten hindrade honom icke
att med det ena ögat titta in i det andra; med sin stora
mun kunde han bita af större bitar af bordets läckerheter
än andra dödliga, och af hans tjocka läppar voro de
ljuf-ligaste kyssar att vänta.
Om nu vidare Sokrates uppträdde i våra dagar, skulle
man säkert ännu medlidsammare rycka på axlarna och
berätta ännu orimligare saker om honom än på hans tid
i Atén. Man tänke sig en människa, som försummar sitt
hus, icke söker något arbete och icke har något yrke,
emedan han är öfvertygad om, att han i gudomens tjänst
bör bearbeta sina medmänniskor, en man, hvilken hela
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
