Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
själfpröfning, till förståelse af gränserna för vår mänskliga
natur, för vårt förstånd. Det finnes ingenting så farligt för
det verkliga vetandet som en inbillad kunskap. Tänk på,
hvart sofisternas halfbildning ledt både dem själfva och
dem som trott på dem! »Känn dig själf», sade Sokrates,
och gick till ett annat gathörn.
Då någon en gång frågade det bekanta oraklet i Delfi,
hvem som var den visaste bland dödlige, fick han till
svar: det är atenaren Sokrates. När Sokrates själf fick
höra detta, blef han, berättas det, till en början högst
förvånad. Det föreföll ju honom, sade han, som om han
ingenting visste, och han hade ju så många gånger erkänt
sin brist på sann kunskap. Men när han så pröfvade andra,
fann han hos dem samma okunnighet, men med en stor
skillnad. De andra gjorde anspråk på att veta något. Då
Sokrates frågade dem, hvad de menade med ordet häst,
skrattade de ju bara åt honom och tyckte, att detta var
en själfklar sak, som alla visste. Härvid trodde sig
Sokrates finna, att oraklets mening måste ha varit den att
han själf ändå visste mer än de öfriga, eftersom han visste,
att han — ingenting visste.
På samma sätt som Sokrates söker normen för den
begreppsklara sanningen i människans inre gudaartade natur,
så söker han där äfven normen för rätten. Och denna
rättsnorm benämner han med ett särskildt ord, daimonion,
en demonisk, en gudomlig stämma i människans bröst, det
som vi nu kalla samvetet. Sokrates skiljer icke på
normen för sanningen och normen för rätten, det är samma
inre röst, och i sista instansen bli också för honom såväl
kunskap och vetenskap som sedlighet ett och detsamma.
Sokrates framstår för oss som en väsentligen
sedligt-religiös personlighet. Som förut har antydts, lade han
hufvudvikten vid lifsåskådningen, vid det rätta handlandet,
och redan under antiken gällde han som den, som främst
och först velat koncentrera filosofin på moralläran, etiken.
Men hans praktiska filosofi står i oupplösligt sammanhang
med hans teoretiska, det grekiska upplysningstidehvarfvets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
