Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och så blef filosofiens grundprincip att skaffa individen den
bästa normen, efter hvilken lifvet borde lefvas, filosofin
blef lefnadsvishet, lefnadskonst.
Man gick tillbaka förbi Sokrates’, Platos och
Aristoteles’ sociala principer till »upplysningstidens» individuella
etik, den tid, då söndersplittringen började och fröet till
Greklands förfall såddes i den af sofister och skeptici
uppluckrade jordmånen. Och i de s. k. eftersokratiska
skolorna fann man också anknytningspunkter. Sålunda
sammanhänger den ena af de två skolor, som nu träda fram,
stoicismen, med cynikerna, den andra, epikureismen, med
cyrenaikerna.
Aristoteles’ peripatetiska skola i Lyceum hade så
småningom förfallit efter sin mästares död från sin
ursprungliga/ höjd som en tänkandets centralhärd, liksom Platos
akademi snart gjorde det. Den gick nu hufvudsakligen
in på specialvetenskapens studium, om den också har ett
par mera originella tänkare att uppvisa, af hvilka kan
nämnas Strato, som indentifierade Aristoteles’ Gud med hans
väsen, tänkandet med det sinliga varseblifvandet. Gud
blef för honom icke längre transscendent utan immanent,
och Strato närmar sig i sin naturalistiska panteism den
stoiska filosofin.
Stoikerna ha fått sitt namn efter den atenska
pelargång, på grekiska stoa, där skolans grundare, Zeno från
Cypern, född 340 f. Kr. och troligen af semitisk eller
halfsemitisk härkomst, vandrade omkring bland sina
lärjungar. Stoikerna reagerade mot den platonsk-aristoteliska
filosofiens teoretiska dualism och återgingo till den
försokratiska monismen, särskildt Heraklits. Dennes
materialistiska grundåskådning sökte de förena med Platos och
Aristoteles’ teleologiska principer, men invecklade sig härigenom
i motsägelser som de icke kunnat lösa
Hela världen utgör en enhet, allt verkligt är
materiellt, ingen skillnad finns mellan materia och ande. Gud är
världens själ, dess förnuft, hans ande är eld, den
Herak-litiska urelden, men världen är också själf Gud, eftersom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
