Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ken äger sin fullkomliga frihet och därmed sin fulla lycksalighet.
Hon skall vara oberoende af affekterna, besitta den vises
apati, »icke förundra sig öfver något och ingenting frukta»,
och därigenom kunna bringa sin egen innersta natur till
fullaste utveckling, bli dygdig och lycksalig. Dygden är
människans högsta mål, den är det högsta goda och den är
också lycksaligheten själf. Allt som drabbar mig i lifvet:
glädje eller smärta, hälsa eller sjukdom, rikedom eller
fattigdom, ära eller vanära, ja, döden själf äro egentligen
alltsamman likgiltiga ting, adiafora, och allt beror på, hur
jag brukar dem. Lust, begär, sorg och fruktan skola
behärskas för att människans egen natur, hennes egen
inneboende »drift» må kunna råda. Och denna natur är icke
blott en tillfällig drift utan en inre lag. Människosjälens
släktskap med Gud visar sig däruti, att den gudomliga
förnuftslag som behärskar världen och alltid träffar det rätta
hos människan kommer till medvetande som hennes
sedliga pliktmedvetande. Människan skall lyda denna
förnuftiga röst inom sig och därmed underkasta sig Gud. Så
blir människan, i det att hon gör sin egen frihet gällande,
ett med Gud och når den högsta, den verkliga lycksaligheten.
Dygdens eller lycksalighetens två allmännaste
uttrycksformer äro rättfärdighet och människokärlek, hvilka
oberoende af följderna för oss själfva, måste visas mot alla; ty
alla människor äro lemmar i en och samma kropp, ha
alla Gud till fader och äro alla bröder. Härmed
sammanhänger stoicismens kosmopolitism.
Stoikerna ha här infört pliktens begrepp i
moralfilosofin, och i betonande af detta rättfärdighetens och
kärlekens »kategoriska imperativ», af dygden såsom en
underkastelse under världsordningen har stoicismen haft stor
betydelse både för den romerska rätten och för den kristna
sedelagen, om också stoicismens kärlekspredikan, sedd i
sammanhang med dess metafysik, blef en tom formel,
som vann sitt lefvande innehåll först med Jesus’ af
Naza-ret religiösa kärleksprincip.
I grunden var stoicismen antikens mest doktrinära
\
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
