Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hålla sig från att fälla några omdömen. Då, säger han,
såväl våra sinnen som vårt förnuft bedraga oss, kan heller
ingen sanning uppstå genom dessa förmögenheters
samverkan.
Andra sökte sammansmälta de kämpande meningarna,
så gjorde den s. k. SYNKRETISMEN under den gamla
tideräkningens sista sekel, och till denna riktning kan man
också räkna den grekiska filosofins epigoner bland ROMARNA,
såsom Cicero (io6—43 f. Kr.), hvilka sofrade ut hvad
som de funno för dem
tilltalande i de föregående
syste-merna och bearbetade det
vältaligt — med en gillande
blick på stoikernas concensus
gentium — så att det
passade för »sundt bondförstånd».
Någon annan betydelse än
som eklektiker, någon annan
förtjänst utom att ha spridt
den grekiska filosofins tankar
i romarriket ha icke de gamla
romarne i tänkandets historia.
Men dessa tankar, som
sinsemellan brottades med
hvarann, kunde icke mera
tillfredsställa mänskligheten.
De kunde icke ersätta den förlorade religionen. Behofvet
att tro, ett behof, som först två tusen år senare fick sin
närmare filosofiska utredning genom Kant, gjorde sig
gällande med en naturlags nödvändighet.
Medelpunkten för de religiösa rörelserna var
Alexandria, där österns och västerns idéer stodo i den lifligaste
växelverkan. Här uppträdde omkring vändpunkten för vår
tideräkning två mystiskt-religiösa riktningar, som båda bruka
kallas med ett gemensamt namn för platonism en, men
som också pläga särskiljas som nypytagoreism, hvilken
åskådning stod grekisk uppfattning närmast, och judisk-
Marcus Tullius Cicero.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
