Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
af hans skrifter, som trycktes under hans lifstid,
förskaffade honom en kallelse till professur i Heidelberg, men
Spinoza var rädd för att pålägga sig några band, och han
fortsatte sitt tillbakadragna och mödosamma lif, tills en
lungsjukdom, troligen uppkommen genom glasstoftet vid
linssliperiet, lade honom i grafven vid endast 45 årsålder.
Kort efter hans död utgåfvos hans efterlämnade
skrifter; hufvudverket heter »Etik». Redan af detta namn
förstår man, att det viktigaste för Spinoza var det praktiska,
det sedliga och religiösa, medan Descartes var en mera
teoretiskt anlagd natur.
Spinoza utgår från Descartes’ lära om gudomen som
inbegreppet af all fullkomlighet. Ingenting finnes utom
Gud, fortsätter Spinoza. Han är det enda, som kan kallas
substans. Ur hans väsen måste allt varande och blifvande
följa med matematisk nödvändighet. Gud är världen, och
världen är Gud. Substans, Gud och natur äro ett och
detsamma. Ingenting är verkligt, om det icke har del i Gud.
Fenomenvärlden, de enskilda tingen, äro tillstånd, »modi»,
hos Gud, och att de äro ofullkomliga, beror på att de äro
begränsade, determinerade, »negerade». En människa är
människa, emedan hon icke — här ligger negationen —
är ett djur, en växt eller en sten.
Gud har oändligt många egenskaper, »attributer»,
men vi kunna icke fatta mer än två, tänkandet och
utsträckningen, dem som vi själfva äga. Men tänkande och
utsträckning äro — äfven i betydelsen själ och kropp —
reellt ett och detsamma och endast formellt olika saker,
de äro delar i den enda substansen eller Gud, skilda
uttryck för hans väsen. Här grundlägger Spinoza den s. k.
identitetshypotesen. Mot Descartes invänder han i detta
sammanhang, att äfven djuren ha själ liksom växter och
mineralier och allting annat.
Det är icke vår tanke eller vår vilja, som rör vår
arm; allt har sin grund i Guds enhet, såsom
occasiona-listerna också menade, ehuru på ett krassare sätt. Rörelse
óch tanke följa ur samma gudomliga nödvändighet. Detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
