Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att hvad som äger utsträckning också måste vara
mångfaldigt och sammansatt. Det enhetliga reella varat,
substansen, måste då bestå i något, af hvilket det utsträckta
är sammansatt. Detta något kallar Leibniz för monad,
d. v. s. enhet.
Hvad är då den Leibnizska monaden? Det ar ingem
kropp, det är en kraft, en ande, ett tänkande
väsen.-Monaden måste vara enkel, odelbar, immateriell, och
frågar man Leibniz, hur materien kan uppstå genom en
sammansättning af dylika enheter, så svarar han, att det i
verkligheten icke finns något dödt, kroppsligt vara, allt är
andligt. Det är den rena spiritualismen, som förut icke
så konsekvent satts i system som här.
Monaderna äro till antalet oändligt många, och alla
äro hvarandra i grunden äfven kvalitativt lika, deras kraft
yttrar sig hos alla i två grundfunktioner, de tänka eller,
som den Leibnizska termen lyder — ty Leibniz vill här
inbegripa äfven alla sinnesförnimmelser — de »föreställa
sig», och de begära, önska, längta. Hvarje monad är en
mikrokosm, en liten värld i smått för sig. Monaden »har
inga fönster», d. v. s. den kan icke påverka någon annan
och den kan icke mottaga några nya intryck utifrån, men
den behöfver det heller icke, ty den bär inom sig allt,
hvarje monad liknar en spegel, som kunde spegla hela
världsalltet. Monaden utvecklar sig efter en lag, som är
grundad i hans eget inre väsen. Allt finns till
möjligheten i monaden, alla idéer — och icke blott några, som
Descartes antog — äro alltså i denna mening »medfödda».
De yttre impulser vi mottaga ge oss således i grunden
intet nytt, men det är de som hjälpa oss att väcka och
utveckla, hvad som slumrar inom oss. Erfarenheten har
alltså stor betydelse, ty det är den, som utvecklar oss,
men det finns också nödvändiga sanningar, som t. ex.
kausalitetslagen, af Leibniz i regeln kallad »den tillräckliga
grundens lag», analogiprincipen, hvilka sanningar icke kunna
grundas på erfarenhet. Leibniz söker förmedla mellan
rationalism och empirism.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
