Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
binda det ena urets visare med det andras, ungefär som
Descartes antog, men den store, allsmäktige urmakarens
konst är större än så, säger Leibniz, han har från början
inrättat de båda uren på det sättet, att de ständigt skola gå
fullkomligt lika utan att det ena behöfver inverka på det
andra. Själ och kropp befinna sig alltid genom Guds
»prästabilerade harmoni», som Leibniz kallar den eviga i
monaderna inneboende lagen, i fullständig samstämmighet
med hvarandra.
Detta förhållande är emellertid gifvetvis icke
oupplösligt. Redan här på jorden undergå vi ju stora
förändringar, och i döden lossas sambandet mellan själ och kropp.
Själen sträfvar högre och högre. Vid döden drar den sig
tillbaka till en liten lefvande kärna och blir fröet till en
ny, högre utveckling tillsammans med en annan kropp.
Födelsen är ju en utveckling ur en försvinnande liten
lifs-gnista. Leibniz tar den gjorda upptäckten af sädessporerna
till hjälp för att fysiologiskt bevisa dessa sina satsers
sanning.
Och det är icke blott i förhållandet mellan själ och
kropp, som en sådan »ursprunglig harmoni» råder. En
fullkomligare värld än den som finns, kan icke existera,
säger Leibniz. Af alla de världar, som Gud i sin allmakt
kunnat skapa, valde han den bästa möjliga.
Hur får då Leibniz med en sådan optimistisk idealism
plats för det onda? Den saken har han utvecklat i sin
populära skrift »Theodicé». Han säger där, att det ondas
realitet icke upphäfver världsharmonien utan tvärtom
fram-häfver denna, liksom en bitter krydda i en rätt kan
förhöja dess smaklighet, liksom en mörk skugga i en
målning ger större glans åt dess ljusa partier och ökar taflans
goda helhetsverkan, liksom ett disharmoniskt ackord, som
ensamt för sig skulle låta illa, gör sig förträffligt på sin
plats i ett musikstycke. En absolut fullkomlig värld vore
ju också omöjlig, ty absolut fullkomlig är Gud allena. En
af Gud skapad värld måste vara en värld af ändliga, alltså
ofullkomliga väsen. I detta onda, det »metafysiska onda»,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
