Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
äro Schelling och Hegel, tyskar och professorer i filosofi
liksom Fichte.
Schelling (1775 —1854) går ut från Fichte men
opponerar snart mot dennes uppfattning af naturen som
endast ett material för oss att öfva vår vilja på. Schellings
»naturfilosofi» vill i stället med anknytningspunkter till
Spinoza indentifiera natur och ande, enhetsprincipen blir
för Schelling just denna identitet af subjekt och objekt.
Enhetsprincipen är det absoluta, är världsalltet, något som
kan fattas med en »intellektuell åskådning», som dock
endast filosofen — och inom det skönas värld konstnären —
är mäktig. Schellings ganska konturlösa och många gånger
under filosofens lif ändrade och lappade tankebyggnad har
haft större betydelse för poesin och på det ästetiska
området än för den filosofiska vetenskapen.
Grundtankarna i Hegels (1770—1831) system vilja
visa, att den sökta enhetsprincipen hvarken kan ligga i
det Fichteska jaget eller i det Schellingska absoluta utan
i en logisk idé, som med inre, gudomlig nödvändighet
utvecklar sig i en process med tes, antites och syntes, den
bekanta Hegelska tredelningen. Hvarje begrepp och allt
verkligt öfver hufvud — allt vara är tänka — slår öfver
på en viss punkt af sin utveckling i sin negation, och
därpå upphäfves motsatsen mellan det positiva och det
negativa af en högre enhet. Syntesen sönderdelas
ytterligare på samma sätt, och filosofiens uppgift är just att
följa den logiska idéns utveckling genom alla stadier och
uppvisa denna utvecklings inre nödvändighet med tillhjälp
af den »dialektiska» tredelningsmetoden. Med mycken
skarpsinnighet har Hegel sökt inarbeta hela det gifna
kunskapsinnehållet i sin logiska utvecklingslära. För teologien har
han haft stor betydelse samt liksom Schelling äfven för
ästetiken. Det är lätt att se, att Hegel är en utpräglad
intellektualist och alltså icke godkänner Kants och Fichtes
lära om etikens primat.
Den mest betydande svensken i filosofiens historia,
professorn i Uppsala Christoffer Jacob Boström (1797—
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
