Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Artiklar - Framtidens kriminalpolitik. Av professor, med. doktor Olof Kinberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stånd. Men därigenom skapas ett psykologiskt
förhållande mellan fångvårdsmannen och fången, vilket är i
hög grad ägnat att undergräva fångvårdsmannens
möjligheter att under strafftiden utöva ett uppfostrande
inflytande på fången.
Sättet för straffets verkställande, det bruk som göres
av fångens vistelse i straffanstalten, det hårda tryck
som vilar på honom och som framlockar varjehanda
smussel och överträdelser äro synnerligen ägnade att hos
fången framkalla missaktning för lag och rätt, i stället
för att vänja honom vid respekt för lagarna. Straffets
effekt på fången är också i en mängd fall hätskhet och
förbittring mot fångvården och dess uppdragsgivare,
samhället, samt en känsla av brännmärkthet och
utstötthet som motverkar förbättring och social reintegration.
Straffet skall upphöra på en bestämd timme, oavsett
fångens inställning till samhället. Fången må vid
tidpunkten för frigivningen vara fylld av hätska känslor
och planer på nya illdåd, och detta må vara aldrig så
väl känt av fångvårdsmannen som haft honom om hand;
på det av domstolen bestämda klockslaget skall han
släppas ut med full frihet att göra vad honom lyster.
Åtgärderna för att underlätta brottslingens återgång
till ett ordentligt och laglydigt levnadssätt efter
frigivningen äro bristfälliga. Fången lämnas ofta efter
utskrivningen från straffanstalten att vind för våg
driva ned i det träsk av hel- och halvkriminella där
flertalet vanebrottslingar ha sin varelse, med det resultat
att han inom kort ånyo begår brott och måste
omhändertagas på straffanstalt.
I sin nuvarande form är frihetsstraffet varken
tillräckligt avskräckande eller uppfostrande, utan en åtgärd
som avser att förverkliga ett antal sins emellan stridiga
syften. Därför är frihetsstraffet den sämsta av de
åtgärder till brottslighetens bekämpande som stå till
statens förfogande.
Konsekvensen härav borde vara att domstolen i varje
fall undersökte om någon av de övriga åtgärderna mot
brottsligheten med hänsyn till de givna
omständigheterna kunde tillämpas och först om så icke var fallet
tillgrepe frihetsstraff. I stället är det motsatsen som sker.
I samma mån som den rådande övertron på straffet
såsom botemedel mot brott undergräves kommer man att
inse att man i ett stort antal fall kan ordna en
behandling av brottslingar genom lämpliga åtgärder ute i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
