Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folkrörelserna - Sidor ... - Möten och kongresser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MÖTEN OCH KONGRESSER
Vad som beredde särskilda och till synes oöverkomliga svårigheter
var valutastabiliseringen, d. v. s. fastställandet av ett bestämt
värdeförhållande mellan de olika ländernas valutor. Särskilt markant var
åsiktsbrytningen mellan guldmyntfots- och pappersmyntfotsländerna. I
stort sett kunde det sägas vara frågan om guldets vara eller icke-vara,
en kamp mellan två skilda världsåskådningar, den som bygger på
guldet som värdemätare, och den som bygger på livets suveränitet, arbete
och prestation.
Man önskade även särskilt från engelskt håll få till stånd en
prisstegring, men var ej fullt på det klara med hur det skulle gå till.
England syntes vilja lägga huvudvikten vid hur produktionen skulle
kunna göras lönande, medan man sköt åt sidan kardinalfrågan: hur
kunna öka konsumtionen. Ett franskt förslag tog emellertid sikte på
produktionsreglering genom internationella karteller. Detta skulle
innebära en seger för planhushållningsidén, vilket Sovjets representant
ej heller försummade att påpeka.
Kom man icke till enighet i de finansiella frågorna, så var det inte
stort bättre med de handelspolitiska, även om här framkommo en del
förslag. Bl. a. diskuterades ett franskt förslag om igångsättande av
offentliga arbeten i stor stil. Ryssarna framlade förslag om ökning av
Sovjets importmöjligheter genom mer liberal kreditgivning och
avslutande av ekonomiska "non-aggressionspakter". De vinproducerande
länderna propagerade för ökad dryckenskap o. s. v.
Till ej ringa förvåning var nog Sovjet det enda land, som egentligen
ernådde något resultat. Dess representant, Litvinov, lyckades
åvägabringa ett bättre förhållande icke blott till Storbritannien, som det nu
återupptagit sina tidigare genom sabotage-processen avbrutna
handelsförbindelser med, utan även med U. S. A. och Rumänien.
Vad som mest saknades var måhända en enande, positiv plan. Nu
drog var och en åt sitt håll, och därigenom att någon lättnad kunde
förnimmas på världsmarknaden, blev man självsäkrare och mindre
disponerad för internationellt samarbete, vilket man dock teoretiskt
sett erkänt som den enda vägen ur krisen och som man egentligen
hade samlats för att beträda. Man skildes nu med förhoppning om,
att konferensen väl dock hade haft någon nytta med sig genom
samvaron och att man gemensamt kunnat genomdiskutera de verkligt
stora ekonomiska problemen.
Fackföreningsinternationalens 6: te kongress i Brüssel
sammanträdde den 30 juli—3 aug. 1933. Den ekonomiska världskrisen
med följande arbetslöshet, nationalsocialismens kränkningar av
mänsklig och internationell rätt, samt dess hot mot demokratien och freden i
världen utgjorde huvudtemat för kongressförhandlingarna.
Kongressen öppnades i Antwerpen, där den belgiska
landsorganisationen och Belgiens socialdemokratiska arbetarparti hade anordnat en
massdemonstration mot krig och fascism, vilken vann en enastående
anslutning med deltagare även från opolitiska organisationer.
Kongressen fortsatte de följande dagarna i Brüssel med närvarande ombud
från ett 20-tal till fackföreningsinternationalen anslutna länder.
Fackföreningsinternationalens generalsekreterare, Walter Schevenels,
inledde frågan om kampen mot nationalsocialismen, särskilt i Tyskland
och Österrike, och kongressen beslöt angående bekämpandet av
fascismen att vidtaga vissa åtgärder, bl. a. att uppmana till bojkott av tyska
varor och produkter. Fransmannen Léon Jouhaux inledde diskussionen
om fackföreningarna och planhushållningen samt belgaren Cornelius
Mertens frågan om Internationalens socialistiska program.
Kongressen ansåg att planhushållning vore det enda verkningsfulla medlet
mot världskrisen, vilken kunde betraktas som en följd av det
kapitalistiska systemet. Den uttalade sig för arbetstidens reglering, 40-tim-
238
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
